lördag 16 december 2017

Lite julfiilis

Hemskt mycket julstämning får man nog inte i knallande sol och +20C men mellan varven har det varit blåsigt och regnigt och när man sitter framför brasan med julmusik i högtalarna och barn som vrålar jingle bells ikapp så får man nästan lite julfiilis. Nästan. Umi talar inte alls om paket eller julklappar utan är endast intresserad av christmas songs and lights. Under den senaste veckan har vi bakat, klippt några snöflingor och då lyssnat på julmusik.



Vi har faktiskt inte dekorerat hemma eftersom vi åker bort. Umi hämtade dock på fredagen hem några mycket fina verk han gjort i skolan. De hängdes genast upp.

 

          

Ava fick en present av sin dagmamma som uppskattades mycket.


Umis lärare hade packat en påse fylld med choklad som julgåva och en bonuspåse åt Ava. Hur snäll kan man vara, alltså?! Hon är fantastisk.

Vi som hade tänkt att det nog inte blir några julklappar i år har ändå lyckats samla på oss en liten hög att ta med. Böcker åt både barnen och mig på svenska av mina föräldrar och mormor. Guld värt! Vi tar med dem alla! Finsk choklad åt F. Varsitt ritblock och tuscher åt barnen. En liten leksak och en påse kulor som man kan trä på tråd var, och ja, sen ännu ett mini gosedjur var som de ska få på flyget. Ganska perfekt med andra ord.


Jag var igår på en flickmiddag var det plötsligt sattes igång och sjöngs happy birthday. Haha. Det är alltså min födelsedag imorgon. Det var så roligt. Vi var 8 stycken hemma hos en. God mat och sjukt roligt kväll. Galna jultraditioner med knäppa presenter som bytte ägare. Oj vad vi skratta.


Lite sådär!

Jag: Vem har du lekt med idag i skolan?
Umi: Nina Marie, alltid Nina Marie, hon är Umis best friend.
Jag: Leker du ibland med andra barn också?
Umi: Nä, bara Nina Marie.
Jag: Men Oliver då?
Umi: Han är lite fast.
Jag: Vad menar du? Att han springer för fort?
Umi: Jo! Oliver är super fast. Umi kan inte springa så fast.
Jag: Ava då? (en flicka på klassen). Hon verkar alltid så glad.
Umi: Ava är funny, men bara lite best friend, inte som Nina Marie.
Jag: Hur är det med Enzo?
Umi: Hmmm, Enzo är lite sådär.
Jag: Vad menar du?
Umi: Enzo talar aldrig något.
Jag: Oj, brukar han vara lessen?
Umi: Nä, inte lessen, han leker nog men mamma, Enzo är nog lite sådär!

torsdag 14 december 2017

Inom fem dygns väderprognos

När man kan kolla vädret på sin destination inom fem dygns väderprognosen, då vet man att resan närmar sig. Ja, vi åker ju faktiskt på måndagen. Spännande. Ser inte sjukt fram emot tre flyg på ditresan men det går säkerligen bra. Man får ha is i hatten och ta det som det är. Barn är barn! Men när vi väl är framme blir det super. Ser så fram emot att road trippa hela familjen. Fortfarande har vi bara bokat en vecka (Johannesburg och sedan Pilanesberg över julen) och sen får vi se. Landet är ju grymt stort så vill man göra annat än sitta i bilen så får man lite välja i vilka knutar man hålls i. Dessutom har vi bilen i Johannesburg så det är vårt utgångsläge.

Bilder tagen härifrån
Tror det sannolikt blir en längre stopp mellan Johannesburg och Durban vid Dakensberg bergskedjan. Sedan några dagar i Durban hos vänner och ja sen kanske via Swaziland som vi tyckte så gott om sist. Men ja, som sagt så får vi se. Passar oss perfekt att resa så, att inte ha allt bokat i förväg. Viktigast att alla hålls friska, att vi är tillsammans och har roligt. Och ja, lyckas sälja bilen!

söndag 10 december 2017

Mamma, hur skriva?

Umi är mycket fascinerad av alfabetet och allt handlar, dagen lång, om hur olika ord skrivs. Han går runt och säger:

- Mamma, hur skriva "stor gris" en stund senare "christmas lights","motorcyckel" eller "pink unicorn".

Precis allt vill han ha stavat för sig. I bilen kan han hålla på, non stop, och fråga hur olika ord stavas, i flera timmar om han har lyckan att man sitter så länge. Varje bokstav, en efter en, repeterar han efter mig. Jag kom på systemet att är det svenska ord så stavar jag med svenska alfabetet medan är det engelska ord så på engelska alfabetet och likaså med franskan. Verkar fungera rätt bra.

Till alla man träffar säger han: My name UMI, U-M-I, I say U-M-I, this is Ava A-V-A (båda med engelska alfabetet).

För att fjanta kallar han mig mommy vilket jag inte alls tycker om, vilket han vet, till vilket jag svarar med att kalla honom Imu. Han talar ju svenska med mig men han tycker om att spexa till det och tala engelska med mig ibland och kalla mig mommy. Thank you very much Mommy. You are very welcome Imu. Och så skrattar vi båda skitigt, och han säger Tack Mamma, och jag svarar, varsågod Umi. Alla har vi våra hobbyn. Hehe.

torsdag 7 december 2017

När man märker att man maltasifierats

Sjukvården på Malta är riktigt bra och helt gratis, så länge man är inskriven och betalar skatt. Men när man går till läkaren inom den allmänna vården, (alltså inte privat) tar det en gång eller två innan man fattar galoppet hur det fungerar. Har man en läkartid låt om oss säga kl.10 så betyder det ingalunda att man kommer att träffa läkaren runt kl.10 utan det är då man börjar köa. En massa folk har samma tid kl.10 och alla köar sen, plus de som haft tid kl.09 och det dragit ut på tiden. I genomsnitt väntar man en god timme om man har tur.

Idag hade vi läkartid kl.08 för att vaccinera barnen inför resan (Tyfoid och Hep A+B). Vi fastnade som väntat i traffiken och var framme kvart över. Det finns ett apotek i samma hus var vi snabbt skulle springa in och köpa vaccinen. Nå, just det apoteket hade då inte dem. De tipsa om ett annat som låg nära. F sprang iväg medan barnen och jag lekte på gården. Stängt. Öppna först kl.09. Nå han hittade ännu ett tredje apotek som dock endast hade ett av de behövda vaccinen.

Skulle detta ha hänt under vår första tid på Malta sku jag ha varit skit stressad. Först en kvart sen och sen inte lyckas få tag på vaccinen, hjälp alltså. WHAT TO DO liksom?! Nu vet jag hur det fungerar och pulsen steg inte ens.

Vi gick in kanske tjugo före nio. Kolla runt i rummet vem som var där så man har humm om hurdan placering man har för några numror finns inte. Förvånandsvärt snabbt var det vår tur. Ingen tyckte det var konstigt att vi inte var där kl.08. Alla super vänliga. Barnen sjöng för fulla muggar HAPPY BIRTHDAY under hela mötet med sjuksjöterskan i ett rum var det fanns flera mottagningar, utan mellanskärmar. Alla tyckte enkom det var roligt. Tacka gud för ett barnvänligt samhälle. Vi beklaga oss att vi endast hade ett vaccin och att apoteket öppnar kl.09. Det var nu verkligen inga problem, vi satt och tala med dem i 10 minuter medan barnen sjöng för full hals och sjuksköterskan knappra in barnens hela vaccineringshistoria (de har inte tidigare vaccinerats här, utan i Finland). Spring iväg till apoteket och kom sen genast in förbi kön när ni har allt, sade sköterskan i något skede.

Perfekt. Barnen var super duktiga. De visste inte vad som sku ske så de blev lite tagna by surprise, så att säga, men klara det galant.

Vi måst ännu få en till spruta innan resan. Egentligen fanns det först tid i februari men sjuksköterskan sa att gå och boka en tid, och fråga om den "andra mappen", de vet vad jag menar, på detta sätt kan ni komma nästa vecka. Den andra mappen togs mycket riktigt fram och vi fick samma tid som massa andra människor men med noteringen att vi är urgent case.

Det sköna när man lärt sig hur det fungerar att man inte behöver stressa upp sig för att A) vara sen B) något inte sku kunna fixas för allt går att fixa, precis allt. Att förstå att man kommer att måsta vänta, som alla andra, i kombination med en rejäl sats tålamod och positiv attityd så kommer man ganska långt.

söndag 3 december 2017

Vad håller vi på med?

Ja vi lever vardag med en fröken som är ganska bestämt sur. Hon blev mycket illa berörd av att jag åkte till Rom utan henne och har väldigt tydligt uttryckt sitt missnöje, ännu flera dagar efter att jag kom hem. Mellan verserna är hon glad, och hos dagmamman är hon glad och trivs, men med oss kämppar hon. Så mycket känslor, i alla riktningar. Man blir matt, man samlar sig, vi har roligt, vi kramas, ibland blir alla lite sura, sen skrattar vi och ibland är man måttligt road äver det hela.



Förutom mademoiselle drama så har vi äntligen börjat planera vår resa. Ja, vi drar alltså till Sydafrika och road trippar en månad över julen. Jupppi. Det löste sig på bästa möjliga sätt med Xima, som vi denna gång inte tar med. Våra goda vänner som alltså bor här på Malta har accepterat att flytta in hos oss och ta hand om Xima. Så guld! Vi betalar dem såklart och de får ha vår bil. Är super nöjd över denna lösning. Men resan då?

Men ja, super spännande. Orsaken varför vi egentligen åker till Sydafrika är så vi kan sälja vår bil som vi har där. Va, har alla inte en bil som står och dammar i ett garage i Johannesburg? Long story short så reste vi runt i den i 8 månader 2011 i Sydafrika och Mozambique och det skulle garanterat ha blivit mycket längre om jag inte hade lockats med ett jobberbjudande som förde oss till Gabon. Anyways, bilen blev kvar. Vi tänkte att vi kanske skulle återvända. Nå projektet drog ut på tiden och sedan blev jag erbjuden nästa projekt i Mauritanien. Snabbt efter kom barnen på löpande band och sedan blev det flytt till Malta. I något skede ville vi sälja den men valutan hade totalt crasha och det var så omotiverande att bara få peanuts så det blev aldrig av, men nu är tiden inne. Egentligen vill vi inte alls sälja den men skit dyrt att få den till Malta, ja vi kolla, räkningen gick runt 4 000e, och vi har tyvärr ingen användning av den just nu.





Så vi beslöt att fara, hela familjen. Får vi bilen såld så betalar den resen. Win win. Vi åker den 18.12 och kommer hem 16.1. Vi har hyrt en bil för månaden och har hittills bara planerat en vecka. Vi har hyrt ett helt hus i Johannesburg med pool. Rätt billigt dessutom. Där ska vi njuta i 4 nätter innan vi drar till Pilanesberg National Park över julen, tre nätter. Vart åker vi sen? Ja säg det, det beror på vad som sker med bilen som finns i Johannesburg. Hur mycket vi är tvugna att vara i närheten. Om inte alls så leker vi med tanken att köra till norra Botswana men det är bara så himla lång, och finns ingenting alls på vägen. Ja, det är 960km från Gabarone, med en stad ungefär halvvägs. Hm. Känns lite väl långt med tanke på att vi reser med en två- och en tre-åring. Dessutom måst vi kolla vad för pappersarbete det behövs för att köra ut ur landet med en hyresbil. Andra idéen är att stanna i Sydafrika, och den enda säkra planen är att besöka vänner i Durban i något skede. Så, ja allt är totalt öppet. Härligt så. Vi tar det som det kommer.