torsdag 30 oktober 2014

Bli någons förälder, part II

Fick en kommentar av Irene på min post "bli någons förälder". Hon  lyfter upp skillnaden mellan det afrikanska perspektivet, att få barn, och det europepeiska, att skaffa barn när det passar en. Det är intressant hur vi oftast vill analysera allt, nästan till gränsen av ältande. Vill man ha barn? Nu? Senare? Är man för gammal sen? Tänk om man ångrar sig om man inte bildar familj, kommenterar Ponks. Klarar man av det ekonomiskt då? Hur ändras vardagen, är jag/vi redo för det? Hur blir det med resande? Eventuell karriär? I och för sig är det kanske inte helt dåligt att fundera igenom det hela för det är ju ingen liten livsändring. Men som Irene påpekade så analyserar man inte allt detta lika mycket i alla kulturer. Nu återstår dock den stora frågan, kan man alls få barn?

Det här med att alls kunna få barn, då när man vill få, är något som många av oss reflekterar över, går igenom, lider och kämpar med. Undrar varför det blivit så mycket svårare? För det har det väl blivit? Dock tror jag att folk i dagens läge mer öppet talar om missfall men helt klart är det svårare för många, speciellt i Finland (enligt exempelvis HBL 29.10.2014) att få barn. Är det för att vi ofta väntar och är äldre? Är det för att det finns en massa kemikalier i allt, alla hormoner eller vad beror barnlösheten egentligen på?

Det att välja förbli barnlös är sedan ett helt eget kapitel för sig. Varför skulle man inte få göra det och varför måst man försvara sitt val, speciellt åt sådana som nickar med en självgod min att, jaa, nå men vännen, du hinner nog ändra dig. Och so what, om man ändrar sig. Livet är ju fullt av ändringar och som tur lär sig gamla hundar sitta och folk ändra åsikt. Varför kunde man inte då som människa kunna ändra sig att man sen också vill ha barn trots att man alltid tänkt att man inte ville det. Men vill man inte ha så måste det säkerligen vara skit jobbigt att alltid måsta försvara sig och känna dom där, jaa, du ändrar dig nog tankarna/kommentarerna i nacken.

Jag hade alltid tänkt att jag inte ville gifta mig. Kändes som en onödig grej liksom. Varför inte kunna leva tillsammans utan att underteckna ett papper. Man blir ju inte lyckligare av att staten bekräftar ens förhållande. Trots det sitter jag här idag gift, och inte emot min vilja.

onsdag 29 oktober 2014

Chokladen kör över morötterna i bussen

Skall iväg på mamma/bebis träff hos en kompis, vilket förövrigt är så sabla kul. Vi träffas en gång i veckan och alla fyra barn är så gott som lika gamla. Vi träffas alltid hemma hos någon av oss och äter lunch och hänger och diskuterar i timmotal. Alla är intressanta smarta typer med massor med tankar och funderingar så det blir mycket prat om allt möjligt.

Anyways, hade tänk åka buss och metro för att det är både billigare (transport är ju gratis med vagn och slipper betala parkering) och mer ekologiskt. Nå efter en hackig natt när herr direktörn beslöt sig för att både vara pigg, gymnastisera och babbla på i flera omgångar gav jag snabbt upp idén. Det värsta är ändå att jag inte har parkerings mynt så jag får väl stanna på vägen och köpa lite choklad. Kunde visserligen köpa en påse morötter men det verkar ju lite lömskt, eller?

tisdag 28 oktober 2014

Att bli någons förälder

Att bli någons förälder är ju inte alls en självklarhet. När jag var yngre tänkte jag ungefär i dom banorna att man skaffar familj sen nångång när man studerat, back packat, jobbat och ja, sen nångång i framtiden. Har aldrig varit specielt bebis sjuk, känt den biologiska klockan ticka eller egentligen haft någon relation alls till riktigt små barn. Tiden går, man studerar längre än ett half decenium, reser halva jorden runt, har olika relation i vilka man inte vill bilda familj och har mer eller mindre intressanta jobb. En vacker dag träffar man någon man börjar älskar riktigt sådär på riktigt men lusten att fortsätta resa är större än att bilda familj. Plötsligt börjar det kännas att det ändå kunde vara kul att vara fler och man inser att man inte blir yngre. Sen inser man att det inte sen heller var som man tänkt, att bara skaffa familj när tiden känns mogen. Det dröjer ut på tiden och man börjar fundera på att det finns en möjlighet att man förblir barnlös.  Man blir gravid, får missfall och tänker att det kanske inte är meningen att just jag ska få barn. Man försöker leva på som förrut och inte tänka på det hela för mycket men tanken gnagar i bakhuvudet varje dag, varje timme. Det hjälper inte precis att kollegor och halv bekanta frågar nu som då om vi inte vill ha barn och påpekar att det kanske börjar vara på tiden. Man försöker dessutom kanske dricka lite mindre kaffe, äta lite mera sunt för tänk om man ändå blivit gravid men samtidigt så känns det så lönlöst att man tar en extra drink på krogen för fan anamma det blir ju inte ändå till något. What is the point liksom.

En dag finns det två sträck på stickan och man vet inte rikigt vad man skall tänka. Oh va fint men äh, det går ändå åt skogen, så man glädjs inte fullt ut. Man försöker vara lite nonchalant och igen inte tänka på det hela tiden men tänk om man ändå nu skulle bli någons förälder. Va stort! Man lever på som innan, jobbar och reser, dock utan dom där drinkarna. Äntligen får man det bekräftat att där faktiskt finns någon som har ett hjärtljud och lever. Herregud va skumt, en person växer i ens kropp. Fast det är himla naturligt så känns det ju jätte onaturligt. Sedan kommer dagen man faktiskt börjar känna rörelse, va skönt för då kan man själv följa med på ett annat sätt men samtidigt ack va weird. Man glädjs men tänker ändå på de fruktansvärda öden man hört som bekanta haft, så på något sätt vill man inte jinxa det hela så man säger saker som, nå hittills har ju allt gått bra osv. Folk kommenterar också ditt kommande liv som förälder, ja nu kommer nog allt att förändras och nu skall ni väl sluta resa och bo utomlands, speciellt i Afrika, ja herregud Afrika är ju farligt och har en massa bobbor. Öh jaha, nej det hade vi nog inte tänkt. Kanske inte åka och back packa men nog resa och gärna flytta tillbaka till den Afrikanska kontinenten.

Umi några timmar gammal
Sen kommer dagen då den lilla gör sin entrée. Det går kanske inte helt enligt handboken och det hela slutar i akut kejsarsnitt. Den lilla förs en stund till syremaskinen för att fås igång men uppvisas till dig några minuter senare. Du är så i morfin yran att du nickar och säger jaha, ok, hej. Barnets pappa fick inte följa med till kejsarsnittet och befinner sig i ovisshet. Sedan får han barnet och lämnas ensam med denna men får ingen information om dig. Efter några timmars uppvaknande förs du till rummet var den lilla sätts vid ditt bröst. Magen är ännu rund och goer så tanken slås att är det faktiskt typen som varit där inne eller finns där ännu någon. Samtidigt som du försöker amma så spyr du av morfinet och har båda händerna i dripp pga mycket höga infektionsvärden. Lycka.

En överväldigande lust att skydda den lilla infinner sig och du tycker den lilla är så attans fin, men känslan av att just du är mamma har inte ännu etablerat sig. Alltså vänta nu, har du verkligen lyckats producera och få ut ett barn? En ny fungerande människa. Du märker att allt bara går naturligt och på något underligt sätt vet vad du skall göra med den lilla. Klart du sitter en hel del framför datorn och googlar hit och dit, En del åsikter är riktigt idiotiska medan andra intressanta att läsa. Den lilla växer och börjar reagera på vad du gör. Du märker att du inte mera är rädd att gå på cafén och göra diverse saker för herregud tänk om han vaknar, sådär som du kunde känna de första veckorna utanför hemmet. Du reser en hel med den nya människan och inser att det fungerar hur bra som helst.

Plötsligt sitter du här, 7 mån senare, och tittar på den lilla människan krypa och tjuta av glädje när han ser dig. Du känner så mycket kärlek för den lilla och är så innerligt tacksam att just du får vara mamma till denna lilla busungen.

Hundhår och långkalsonger

Hunden har börjat fixa till sin vinter frisyr, vilken innebar att genast när det blev kallare väder så började den tappa något ofattbart mycket hår. När man pajade den så fick man en tova hår i handen. Nice! I och för sig så är det ju skönt att den anpassar sig till det nordiska klimatet och fixat tjockare päls till vintern. Kan säkerligen jämföras med att vi i något skede börjar dra på oss långkalsonger. Nu har hårlossningen minskat drastiskt vilket ju är skönt speciellt när Umi kryper runt och vilar sig mellan varven genom att slicka golvet.

Förrästen är det ju egentligen knäppt att det är riktigt alright att dalla runt i leggings, till jobb och på stan, men inte i lång kalsonger. Don't get me wrong, jag diggar leggings för de är ju bara så attans sköna, men det är ju precis samma sak förrutom att långkalsonger oftast är blåa med gråa ränder. Dessutom har de långkalsonger jag haft under året oftast varit herrmodel, och haft en såndän obekväm pung påse. Den är ju lite onödig då man inte har ngt att sättt i den. Varför jag använt gubb kalsonger vet jag inte riktigt eller hur jag fått tag i dem för de är inte min mans. På något sätt har jag lyckats samla på mig ett par traditionella blåa kalsonger med gråa ränder. Jag tror ett par var min brors gamla, alltså sådär 20 år gamla, men bra värmde de ju. Fast nu när jag tänker efter så har jag inte sett dem sedan vi flyttade hit. Detta skall undersökas.

måndag 27 oktober 2014

Baby pulver som torrschampo

Nu är jag säkert helt efter min tid och alla vet säkert redan detta men alltså jee, har idag för första gånger använt baby pulver som torrschampo och det fungerar strålande. Säkert kan man använda potatismjöl eller majsstärkelse, eller vad som helst för pulver men jag testade baby pulver.

En vän sa några år sedan att hon använda kakao eftersom hon hade mörkt hår och då fungerar ju ljusa pulver givetvis inte. Hade aldrig hört någon göra så innan så jag var mycket imponerad. Själv tvättade jag håret varje morgonen, som jag gjort de senaste 15 åren, men när jag började märka att håret redan samma kväll såg lite shabbigt ut så fick jag nog. Inte kan man ju tvätta håret ändå två gånger per dag. Eftersom vi då bodde i Gabon så fick jag vänta till nästa Europa resa. Jag köpte gladeligen några flaskor torrschampo och det funkka ju skit bra alltså. Tvättade fortfarande håret varje morgon men kunde spraya lite innan vi gick ut och äta på kvällen. Jag jobbade på ett bygge, dock inom administration, men gick nästan dagligen med hjälm på, på site tour och håret såg därav platt och svettigt ut. I Mauretanien var det första gången jag upplevde att håret verkligen inte blev smutsigt, måst ha varit något med den torra öken hettan. Så jag slutade tvätta håret varje morgon. Sedan kunde jag spraya torrschampo och tvätta det typ var tredje dag. Nu har jag försökt fortsätta tvätta håret typ var tredje dag men börja tycka att torrschampo känns ganska kemikaliskt och hur bra är det nu egentligen, speciellt som jag har rätt känslig hy. Har läst om baby pulver och andra varianter men aldrig kommit mig åt för att själv prova. Så tadaa, this is da bomb!

söndag 26 oktober 2014

Här går det undan - Umi kryper!

Här går det undan! Umi har lärt sig krypa idag, sådär på riktigt. Han har stått redan en månad i kryp position men bara gungat av och an, även på nätterna, eller sedan ålat sig bakåt, men idag släppte det och nu går det framåt i rask takt. Nu får vi plocka undan grejor på den höjden fast mest är han ändå intresserad av Xima. Hon sitter snällt och låter honom dra i öronen och hålla i tassen. Hon går sen bort när det blir lite väl våldsamt.

Ursäkta suddig bild kvalitet men det är rätt omöjligt att få en klar bild på dessa in action.



Han är i en så himla rolig fas. Jätte aktiv och lär sig något nytt varje dag. Han lyssnar noga på vad man säger och svarar med olika läten. Han har alltid varit en nöjd bebis och kunnat sitta själv i sin sitter och gunga nöjt under långa stunder. Nu tar sitter perioden snart slut och det blir mer fart i huset. Trots att det givetvis kräver mer från oss så är det kul! Han upptäcker saker och skojar med oss. Han har också ofta en riktigt busig blick med glimten i ögat. Lilla skojaren!

Höst

Alltså va, snart är det november. Jag är helt ute och cycklar märker jag. Igår stötte jag på en bekant i butiken och frågade om hösten börjat bra, underförstått med skolor och jobb efter sommaren. Hon kollade tyst på mig en stund och sa öh ja, den har ju redan hållit på en tid. Ja, just de, det säljs ju faktiskt redan julgodis i butikerna. Julgodis o julljus! Alltså va?

Kan vi nu inte chilla med hösten en stund först!? Jag tycker faktiskt om hösten, också det ruskiga vädret.Tycker det är rätt skönt när det små regnar då när man är ute och går med hunden. Det som inte är lika skönt är när man skall iväg nånstans och blir dyblöt. Men att dra på en tröja efter sommaren är skönt. I Gabon ställde jag ibland luftkonditioneringen på lite extra kallt och drog på mig en tröja. Mauretanien som har öken hetta hade också en sval period, då när det faktiskt droppa under +20 på morgonen. Kändes ju svin kallt och det var skönt med jacka.

Kan vi inte njuta av höst färger och regn och rusk innan vi börjar dricka glögg och baka pepparkakor liksom?

lördag 25 oktober 2014

It's a dogs life


Vi träffade Xima för första gången när hon var en vecka gammal. Vi hade slagit läger vid en camping som även fungerade som restaurang, bar och hotel, i Pemba i norra Mozambique. Snart fick höra att hunden som bodde där fått valpar. Alltså åh. Det var ju passligt att vi placerat tältet precis brevid valparna.
Ximas mamma och syskon

Vi var på resande fot så det var inte helt lämpligt att adoptera en valp men vi hade redan innan beslutit oss att den dagen vi hittar ett hem så välkomnar vi en hund. Stället var trevligt, valparna växte och vi blev erbjöds Manager positionen över ställer, för ägaren skulle resa bort. Ja, why not. Här kan vi ju bli några år. Jag gav extra mjölk åt valparna och kokade en lokal maisgröt (som kallas Xima, varav namnet) för mamman var trött och verkade inte ha tillräckligt med mjölk åt alla 10. Vi beslöt oss att hålla Xima.

Xima 3 veckor gammal


Framme i Gabon efter lång resa
Hon var den sistfödde, minsta och lite ynklig. Valparna adopterades en efter en. Xima fick vara kvar hos sin mamma, och oss. Mitt i allt blev jag erbjuden jobb i Gabon. Jag reste som hastigast iväg och F blev kvar med Xima. En ny manager skulle hittas och hund dokumenten fixas. Xima skulle givetvis med. F och Xima körde en månad senare c.3000km ner till Johannesburg varifrån de sedan flög till Port Gentil. Xima anlände i Gabon som 4 månader gammal. 

I Gabon regnar det stora delar av året så promenaderna var ofta rätt blöta. Alla vägar i vårt kvarter var av sand och när det regnade blev det genast översvämmat.

Var skall man riktigt gå? Port Gentil, Gabon
Xima trivdes rätt bra och hade massor med hundvänner. De flesta var gatuhundar som bodde på vår gata. Vissa hade eller hade haft en husse eller matte, men hade av en eller en annan orsak hamnat på gatan. De väntade alltid på Xima och följde alltid med oss på promenaderna. Oftast lekte Xima dock fritt med dem på vår gata.

Xima på vår gata med vännerna Crush och mini Crush

De flesta av Ximas vänner hade riktigt bedrövliga livsöden. Hade haft ett hem var de blev slagna eller fast bundna i slående hetta. Crush, den svarta hunden på bilden, var en av dem. Den bodde hos en familj på vår gata. Deras sätt att försöka kalla på henne var genom att kasta sten på henne. Hon lärde sig som tur att rymma från gården. När hon blev på smällen knöt dom fast henne i ett träd. Flera gånger lyckades hon bita sig igenom kopplet. Jag klippte sedan av remmen de bundit fast så spänt runt halsen. Hon fick oftast ett mål om dagen hos oss, speciellt då när hon blivit så smal att revbenen stack ut och hon skulle ju få små. Hon mådde mycket bättre då hon själv kunde hitta mat på gatan och springa undan sin familj. Valparna kom och då band dom fast henne i trädet, igen, men denna gång i kjedja. Hon hade inget att dricka och satt i gassande sol med sina valpar. Jag höll på att tappa konceptet. Lyckades övertala vakten att ge henne vatten då familjen var borta. Crush vrålade när hon såg mig. Det var fruktansvärt. En dag kom hon dock fri från kjedjan, valparna gavs bort  och familjen flyttade. Crush och en "ful" valp som ingen vlle ha lämnade de efter sig. I detta fall var det verkligen skönt att familjen lämnat dem. Crush saknade dem inte! Den fula valpen är den på bilden. Härlig liten vovve. Vi funderade ofta på att adoptera Crush. Helt fantastisk hund och dessutom Ximas bästa vän. De hade varit tillsammans dagligen sedan de båda var c. 4 månader. Dock förstod vi att vi inte kunde resa mellan diverse Afrikanska länder och norden med två stora hundar. Nu hade Crush dessutom sin valp med sig, inte kunde man ju lämna den heller.

Mellan regnskurarna kom sol och då fanns det fantastiska, rätt tomma, stränder. Vi brukade köra till stranden ett par gånger i veckan så att Xima skulle få springa och bada. Mandji är en Gabonesiska gatuhund som våra vänner adopterat. Mandji bodde hos oss i 5 veckor när hon var endast var någon månad gammal.
Xima och Mandji på stranden

Hittade en krabba




Jag kan lätt konstatera att Xima levde ett ganska gott liv i Gabon. Hon hade massor med vänner hon träffade dagligen, hon kunde springa fritt omkring och njöt i allmänhet av livet. Efter 1 år och 8 månader var det dags att dra vidare. Efter 5 veckor i Finland åkte vi till Nouakchott i Mauretanien. Där var Ximas vardag inte alls lika rolig. Eller ja, från balkongen följde hon med getterna och kamelernas drama. Det var noggrant på vilken balkong hon ville vara i vilken stund. På morgonen var det enbart ena balkongen som gällde och på eftermiddagen den andra. Hon blev helt besatt av getterna. Av den orsaken kunde hon inte heller springa fritt, förutom på gården, var hon endast stod vid staketet och stirrade ut på getterna.

Utsikt från hemmet i Nouakchott
 Det som även påverkade vardagen var hettan. Ingen hade större lust med längre promenader i 45 graders hetta, inte ens Xima. Dessutom var det fullt med skräp överallt blandat med ruttnande kamel/get kroppar, som stank i värmen. Det var inte precis promenadernas paradis. Dessutom var jag gravid, så hettan och stanken var rätt tryckande. Det blev inte långa promenader förutom på stranden, vart vi åkte nån dag i veckan så att vi fick doppa oss och Xima springa. Där lyckades hon oftast hitta en hund vän att leka med.

En ny vän i Mauretanien
Eftersom jag var gravid kom vi till Finland, en vecka före julen. Xima fick se snö för första gången och springa på isen. Hon anpassade sig förvånandsvärt bra från öken hetta till nordisk vinter.

På isen
Snabbt lärde hon sig öven att äta snö. Här bor vi 15km utanför city center Helsingfors och är omringade av skog, sjöar och diverse promenadsvägar. Det är verkligen walkers paradise. Xima går dagligen på långa promenader i skogen. Hon är besatt av ekorrar och sitter hemma i fönstret och kollar hur de skuttar i trädet på gården. Hon har dock inga dagliga vänner förutom de hon kort träffar på promenaderna. Hon har blivit lite av en mobbare av små hundar. Hon tycker om att skrämma dem trots att hon egentligen bara vill leka. Vi åker relativt ofta till hundparken så att hon får leka av sig och prata hundspråk. Här har hon, by far, de bästa promenaderna men saknar säkerligen att ha en massa hundar runt omkring sig.


Höstig morgon promenad




Runt denna sjö går vi dagligen




Xima har nu fått en ny roll som familjehund med en bebis som hon håller noga koll på. Umi får dra i öronen och sätta tassen i munnen. Hon har otroligt tålamod. Hon är verkligen en duktig globe trotter!


Umi & Xima 

Vardagen - med eller utan blogg

Jag var en relativt aktiv bloggare 2006-2007, som tur var för via bloggen träffade jag min nuvarande man. Funderade på att återuppliva den gamla bloggen men den känns så främmande. För det första skrev jag då på engelska och för det andra levde jag ett bohem studieliv så det kändes bäst att börja från ett nytt kapitel, sådan som jag är idag. Jag läser många bloggar dagligen så det känndes naturligt att själv börja igen.

Vem är jag då?

Jag är rätt praktiskt lagt men en drömmare in i själen. Drömmer om platser, människor och nya upplevelser. Tack vare detta har jag bott i 9 länder och rest i 50 länder. Ja herre gud 50 länder har jag hunnit se, eller ja, fragment av dessa länder. Jag är matte till Xima, en hund vi adopterade i Pemba, norra Mozambique. Jag är fru till F och mamma till Umi som är född i mars 2014.
Innan Umi föddes hann F, Xima och jag bo i Mozambique, Gabon och Mauretanien.  
Innan Xima adopterades hann F och jag bo i tält på ett biltak i 8 månader i Sydafrika och Mozambique, 1,5 år i Paris, ett halft år på resande fot i Filippinerna och Indonesien och ett halft år i Helsingfors.

När jag var 7 månaden gravid kom vi från Mauretanien till Helsingfors. Nu har vi bott här i 10 månader och planerar nästa äventyr. Som finlandsvensk pratar jag svenska med Umi, engelska med hunden Xima och engelska och franska med min man F, som pratar franska med Umi. Fs mamma är irländsk och hans pappa algerian. Hans hemma språk är franska så det är naturligt att han pratar franska med Umi. Umi lär med andra ord svenska, franska och engelska.


Vi befinner oss i ett ovisst livsskede, en känsla som alltid är lika skön. Klart jag ibland har sömnlösa nätter när jag funderar på praktiska detaljer och svär över att vad har man nu igen gett sig in på. Men som oftast njuter jag av att få planera och drömma. Vi har beslutit att vi flyttar utomlands inom några månader men vart är ännu oklart. Antingen blir det via mitt jobb, och då sannolikt väst Afrika. I detta fall stannar F hemma med Umi. Finns det inga passliga projekt för tillfället har vi beslutit oss för att dra till Malta. I detta fall stannar jag hemma med Umi och F söker jobb. 


Här är vi