Glädjen före stormen

Fs kollega gav sin sons gamla cyckel åt Umi. Den fick han idag och ojojoj vad glad han blev. Han brukar alltid leka med andra barns cycklar i lekparkerna. Mest skuffar han dem runt men denna satt han sig direkt på. Han har inte riktigt fatta grejen med pedalerna men det drar inte ner på ivern.

Efter en längre stunds skuffande och sittande så var det dags att gå in. Det ville han förståss inte men eftersom jag visste att det snart dras ut till övertrötthet så insisterade jag. Sur som ett bi var han. Medan jag bytte hans blöja hör jag att Ava är up to no good så jag springer ut ur badrummet. Fem sekunder senare hör jag en smäll. I sin ilska att ha måsta komma in så har han lyckas dra fram Atarax glasflaskan och kastat den i golvet, så nu har vi en massa glasskärvor och en söt smörja över hela golvet. Jag blev så jävla sur. Inte bara för den fula gesten att han kastade sönder något för att trotsa men för att det var vår enda stora reseptbelagda Atarax (som är antihistamin) flaska från Finland. Dit for den. Detta kan han ju inte förstå men han förstod väldigt väl att det han gjort var fel, mycket fel.

Länge grät han och ropa mellan snyftningarna Umi bateau (båt som han kallar alla motorcycklar som egentligen heter moto, men det rimmar ju) Umi kasta, hejdå bateau så ja, han förstod helt klart att hans kastande fick konsekvenser och att det innebar att ingen mera cyckel. Efter många om och men somnade båda barnen. Med jämna mellanrum vaknade Umi och grät bateau, kasta, hejdå.

Klart han en vacker dag får den tillbaka men inte än. Ingen idé att vara långsint med barn. När man väl gått igenom vad som hänt så är det det, men känns ändå så surt. Alltid slött när roliga stunder slutar med skrik, gråt och bråk.