Fick en kommentar av Irene på min post "bli någons förälder". Hon lyfter upp skillnaden mellan det afrikanska perspektivet, att få barn, och det europepeiska, att skaffa barn när det passar en. Det är intressant hur vi oftast vill analysera allt, nästan till gränsen av ältande. Vill man ha barn? Nu? Senare? Är man för gammal sen? Tänk om man ångrar sig om man inte bildar familj, kommenterar Ponks. Klarar man av det ekonomiskt då? Hur ändras vardagen, är jag/vi redo för det? Hur blir det med resande? Eventuell karriär? I och för sig är det kanske inte helt dåligt att fundera igenom det hela för det är ju ingen liten livsändring. Men som Irene påpekade så analyserar man inte allt detta lika mycket i alla kulturer. Nu återstår dock den stora frågan, kan man alls få barn?
Det här med att alls kunna få barn, då när man vill få, är något som många av oss reflekterar över, går igenom, lider och kämpar med. Undrar varför det blivit så mycket svårare? För det har det väl blivit? Dock tror jag att folk i dagens läge mer öppet talar om missfall men helt klart är det svårare för många, speciellt i Finland (enligt exempelvis HBL 29.10.2014) att få barn. Är det för att vi ofta väntar och är äldre? Är det för att det finns en massa kemikalier i allt, alla hormoner eller vad beror barnlösheten egentligen på?
Det att välja förbli barnlös är sedan ett helt eget kapitel för sig. Varför skulle man inte få göra det och varför måst man försvara sitt val, speciellt åt sådana som nickar med en självgod min att, jaa, nå men vännen, du hinner nog ändra dig. Och so what, om man ändrar sig. Livet är ju fullt av ändringar och som tur lär sig gamla hundar sitta och folk ändra åsikt. Varför kunde man inte då som människa kunna ändra sig att man sen också vill ha barn trots att man alltid tänkt att man inte ville det. Men vill man inte ha så måste det säkerligen vara skit jobbigt att alltid måsta försvara sig och känna dom där, jaa, du ändrar dig nog tankarna/kommentarerna i nacken.
Jag hade alltid tänkt att jag inte ville gifta mig. Kändes som en onödig grej liksom. Varför inte kunna leva tillsammans utan att underteckna ett papper. Man blir ju inte lyckligare av att staten bekräftar ens förhållande. Trots det sitter jag här idag gift, och inte emot min vilja.
Nog har jag också tänkt att jag antagligen med 99%:s säkerhet hade varit flerabarnsmor om jag hade varit född nån annanstans än just i norra Europa. Ändå kan jag ju inte ändra på mitt tänkande bara för att jag är medveten om det – jag är född här och här funderar vi och överläger och tänker innan vi "skaffar" barn. Och nog är det ju lite hysteriskt alltihopa, att barnen mer och mer börjar fungera som någo slags förlängningar på våra egon, att hela den här bli morsa-grejen har blivit som nåt slags livsstilsval. Och samma sak med att inte villa bli förälder, då har man ännu mera kniviga frågor att svara på, "är det så att du är lite väl självupptagen?" till exempel Och jaa, hoho.
SvaraRaderaMen det som jag EGENTLIGEN är intresserad av att fråga dig här på bloggen är om du tycker att man förändras sådär i grunden av att bli förälder? Eller kanske jag istället skulle fråga, att hur förändras man? För det är ju klart att man förändras. Kan bara tänka mig att det måste vara nån slags frihet i att veta vad man ska göra, att veta vad det absolut viktigaste för en är: att man måst ta hand om nån. Allt annat måste ju sen bli en bisak på nåt sätt.
Intressant fråga! det skall jag fundera på en stund innan jag kan svara :) måst försöka samla mina tankar, eftersom det inte alls är en lätt fråga att svara på. Blir säkerligen part III av det hela.
SvaraRaderaOch jo, precis, det här att man analysera och funderar, alltså ja, det har jag också hållit på med hur mycket som helst med. Jag tycker som sagt inte det är fel att göra det men intressant att det blivit så liksom. Men det är JU inte lätt att veta innan man ha testa! Det sku vara kul att kunna vara förälder, till eget barn (biologiskt eller adoptiv), på pröv :) vad jag menar att det är inte samma att låna grannens barn ett par dagar, för man blir alltid helt slut av att umgås med andras barn. hehe
Så intressant, så härligt att läsa! Med risk för mossiga, ostrukturerade tankar: ponks, du vet ju helt vad du talar om, jag tycker egentligen inte att jag har förändrats särskilt mycket mera av att bli förälder än, typ, vad jag har förändrats av att volontärjobba eller av att ha träffat T (eller vissa andra människor som har förändrat mej - jag förändras ju banne mej hela tiden!) det är mera det praktiska, att det finns en fokuspunkt (nu två), att man inte liksom blir och stirra ut i luften och inte känner nån abstrakt längtan efter mening eftersom allt är så praktiskt och meningsfullt i ordets rätta bemärkelse, inte för att idyllisera, mening behöver ju inte alltid vara så himla underbart, utan bara Mening. Fixa mat nu. Trösta. Hämta från dagis. Sen kan Mustikka och alla andra säkert hålla med om att det finns lika många sätt att vara mamma (förälder) på som det finns att vara människa på. Men jo, vissa förändras ju i grunden. Hmmm. Härligt hursomhelst att få fundera på dethär. Forskning visar ju förresten att barn inte i längden gör människor lyckligare än att inte ha barn, visste ni det? Men sen när man har barn är det ungefär som att ha ett syskon (fast tusen gånger intensivare), man kan inte tänka sig en annan situation än att ha den i sin familj när den väl är där. Ha det skönt i solen båda! Pia M.
SvaraRaderaVa bra du skriver Pia. Sätter ord och struktur på många mina tankar. Tror egentligen att jag har svårt att svara på Ponks fråga just för att jag inte riktigt vet hur jag ändrats eller har jag alls gjort det, förutom just det där praktiska som du beskrev så bra. Jag hade dock ingen aning att det skulle vara såhär ROLIGT att vara förälder. Tycker man oftast hör om att folk är trötta och att vardagen är tung, och ja visst är det det också, men det är ju OCKSÅ skit kul! Ska nog svara mer omständigt ännu på hur jag eventuellt ändrast när jag funderat lite mer!
Radera