Det slår mig alltid när man ser Umi bland andra barn i sin ålder hur sjukt aktiv han är. Kanske de andra är blyga eller tystlåtna när de inte är hemma, jo, kanske det. Umi tycker också om att observera och är rätt försiktig de första gångerna han gör något nytt, men nu handlar det om barn vi ser ett par gånger i veckan sedan några månader, så jag tycker att vi redan börjar känna dem. Ingen är så hysteriskt aktiv och högljudd som Umi. På gott och ont alltså. Han är jätte klippsk, märker små detaljer, är nyfiken, vill veta allt, pratar med alla, är glad, är arg, är frusterad, är rastlös och fram för allt högljudd. Det är full fräs alla dygnets vakna timmar. Som bonus har han börjat vakna kl.05 de senaste dagarna. Han som annars tycker om att sova länge. Alla som lär känna Umi säger huhu, han har minsann fräs på, är det alltid såhär? Jajamen!
Tror han är i en jätte intensiv fas. Mycket som sker där i huvudet. Det tråkiga är att han som alltid varit så snäll och omtänksam med Ava har börjat skuffa henne, hela tiden. Hon går omkring, pysslar på med eget, och han springer fram och skuffar henne så att hon faller riktigt ordentligt, om och om igen, hela tiden. Ava skriker, slår, biter och kniper tillbaka. Umi skuffar hårdare. Säger nu inte att Ava alltid är oskyldig men nu har Umi faktiskt varit i en fas när han med flit och planerat söker henne för att se till att hon faller eller ta det hon har i handen. Ni kan tänka er ljudnivån därefter. Ava har ju världens gällaste skrik.
Idag på klubben skuffade han också andra barn. Det brukar han inte göra. Det är ju annat när de alla springer runt och han i misstag springer in i någon, men nu var det på flit, han sprang mot och daska till. Ett beteende man genast vill få bukt på. Men hur? Jag tror det bästa är när andra vuxna säger till på skarpen, inte bara mamma och pappa. Nu gör de flesta andra föräldrar inte det, vilket jag dock förstår, inte lätt att gå fram till någon annans barn och säga till. Ställets ägare Oscar sa dock en gång till och Umi blev lite snopen, men det hindrade inte heller honom från att göra det om. Vill absolut inte att han är det barnet som skuffar andra och ställer till bråk. Han har aldrig varit den.
Märker att han tyckt att det kanske varit lite jobbigt nu när Ava varit sjuk, trots att han ju fått super mycket kul uppmärksamhet. Ava har dock varit mer än vanligt i famnen. Läser jag en bok med Ava och hon pekar och ropar där, så kommer Umi och vill att jag läser samma bok på precis samma sätt och så ropar han där, som en bebis, på precis samma ställen. Han har även börja komma till vår säng varje natt. Något som aldrig skedde tidigare. Förstår att han behöver mycket nu, mycket närhet, uppmärksamhet, tålamod, förståelse osv men det är så himla tungt. Medger helt rakt ut att vi hojtar på tok för mycket åt honom men vad gör man när man ser honom skuffa på flit, gång på gång, och när man redan suttit ner och talat om det lungt och sansat hundra gånger samma dag. Man blir till sist trött, uppgiven, arg och irriterad.
Jag hoppas ute-dagiset som han ska börja i om några veckor sku ha en positiv effekt. Om inte annat så blir det i alla fall en liten andningspaus för mig. Ska också leta fram lite litteratur om aktiva tvååringar, eller som det så fint kallas the terrible twos. Känner att jag behöver nya tankar, tips, idéer och riktlinjer att följa, fast raseriutbrott har han mycket sällan, det är bara allt det där andra. Kanske inte heller helt dumt att läsa på lite om denna utvecklingsfas. Alltid brukar man bli lite klokare. Måst dock påpeka att han är något hiskeligt gullig, söt, rolig, fin och rolig att göra grejor med, men det ena hindrar inte det andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar