Jag har joinat snörvlande och hostande. Fast i natt sov jag 8 h ostört och svettades som en gris så månne det inte blir folk av mig. Förstår inte att barnen, speciellt Ava då, sovit nätterna igenom trots flunssan. Så brukar det ju aldrig vara. Men man tackar och tar emot!
Igår gick ingenting som i Strömsö. Började med att jag sku plocka upp Avas barnvakt, Genesis. Tanken var att Ava sku dra sin powernap i bilen, därför hade jag erbjudit mig att plocka upp henne. Ava sov inte och GPSen hittade inte stället så jag yra på och kunde inte hitta henne. Frågade en massa folk men alla gav olika direktiv. Till sist hittade jag dock när jag på måfå bara körde runt. Tanken var alltså att hon skulle vara med Ava medan jag och Umi skulle på ett möte där på ute-dagiset. Första gången Ava och Genesis skulle vara på tumis. När vi alla kommit hem efter att jag äntligen hittat henne så inser jag att Ava var så övertrött och mycket snörvligare och hostigare än jag insett så jag beslöt att lägga henne innan jag och Umi drog iväg. Men det var helt omöjligt att lägga henne. Hon skrek helt hysteriskt i 30 minuter. Sluta med att jag fick ge panadol för det verka verkligen som om hon led, av någonting. Sen måste jag och Umi fara, kändes ju inte super att lämna henne sjuk, men sa åt Genesis att låta henne sova trots att jag i normala fall bara brukar låta henne powernapa på morgonen så att hon och Umi ska sova siesta samtidigt. Anyways, Umi och jag for på möte som var bra. När vi två timmar senare kom hem så sov Ava fortfarande och fortsatte ännu en timme efter det. Hon var med andra ord helt slut. Jätte bra att hon sov medan jag var borta för det var inte the moment att lämna henne med någon annan. Så det var ju bra trots att Genesis tyckte att ja, öh, jag gjorde ju ingenting. Men visst gjorde hon det, hon var ju här! Ibland så!
Nu var det Umis tur att gå och sova och det visa sig vara omöjligt utan Ava, och Ava hade precis sovit i tre timmar så ganska osannolikt att hon sku sova. Umi höll på i en halvtimme att traska av och an och stod vid dörren och kolla på oss med stora ögon Ava också tuti, Ava inte tuti, Umi inte tuti. Jag kan ju försöka lägga henne trots allt, tänkte jag. Kanske hon är så slut att hon somnar om. Nå nej, så gick det inte. Jag kände hur luften gick ur mig, plötsligt slogs jag av en så enorm trötthet och medan jag stod och buffa på Ava så droppa snoret ner på henne. Charmigt värre. Efter 40 min (!) buffande och ingendera sov gav jag upp. What to do? Packade ner dem i bilen och körde runt. Umi sov en kvart, sku gärna ha parkerat nånstans och helt enkelt sovit, men Ava vägra somna och börja tycka det var tråkigt så det var bara att väcka Umi och gå och handla. Dom var båda så blasé att de var helt stirriga och tysta (!). Ava somna i bilen påväg hem och jag lyckades överföra henne till sängen. Fick kassarna upplockade med hjälp av Umi, knäppte på barnkanalen på TVn och kasta mig själv på soffan. Sen kom F och kunde ta över. Pust!
Umi som är aktiv (vilket jag tidigare skrivit om) men sällan egentligen får raseriubrott fick två ordentliga sådana under kvällen, givetvis på grund av utebliven tupplur. Han sov ju bara en kvart, han som brukar sova 2 t på dagen. Med andra ord är han inte alls redo att skippa dagssömnen. Visste ju nog det men också bra att få det bekräftat.
F och jag har beslutit oss för att hojta mindre åt Umi, att verkligen göra en effort, att säga nej tusen gånger, att vänta ut honom istället för att bli irriterade, förklara, lyssna, förklara osv. F fick igår sköta båda raseriutbrotten vilket han gjorde galant. Umi skrek hysteriskt när det var dags för kvällsrutinen, men F lyckades lugna honom, efter mycket om och men, och jag hörde till sist även lite skratt.
Nu ska vi ta ha en riktigt lugn dag och krya på oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar