När tålamodet tryter

Man behöver ju inte vara hjärnkirurg för att fatta att tålamodet får sina törn med jämna mellanrum när man lever en småbarnsvardag. Ibland mer eller mindre, just nu mer. De två senaste dagarna har Umi varit verkligen utmanande att vara med. Sådär hyperaktiv som han inte varit på länge, typ sedan förra vintern. Aktiv är han ju, och nyfiken, men ändå väldigt möljig att vara med. Fast inte just nu. Det är väldigt påfrestande och man blir så himla trött, sen sipprar tålamodet och till sist blir man arg och sur. Kul kombo.

Stunder som dessa önskar man att man hade familj i samma land. Att han kunde få umgås ensam med dem en stund, få full uppmärksamet, och bara vara med andra vuxna/barn, utan att mamma och pappa är där. Han är så rolig att vara med när han inte behöver bråka om uppmärksamhet.

Jag väntar så på att skolan ska börja, känns som en evighet tills andra oktober. Skolan fyller så många luckor. Han stimuleras, han är i grupp med klara regler vilket han tycker om, han är utan mamma och Ava, han får göra en massa, han är väldigt omtyckt av andra barn och han tycker om dem. Idag när vi besökte vattenparken var hans favorit klasskompis där. AMY skrek han samtidigt som hon skrek UMI och så kasta de sig i varandras famnar. Inga bråk där inte. Lekte så fint tillsammans. Sedan kom riktigt goda vännen P och herregudendå vad det sku bråkas. Stundvis har alla roligt tills Umi skuffar, skriker, ja bråkar helt enkelt. Inte kul för nån. Samma på café efteråt, super kul tills kaos. Bara att packa ihop och gå hem. Sur som ett bi var jag.