söndag 19 februari 2017

Trotsåldern kom med besked

Umi har oftast varit väldigt möjlig. Säger man, hej nu går vi, så borstar han snabbt tänderna, kissar och tar tag i sina skor. Säger man i en lekpark att nu är det sista, sen går vi, så är det sista och sen går man, utan drama. Ja, those were the days.

Nu är ingenting sig likt.

I samband med att Umi började på skolan så började trotsen kliva in med raska steg. Vi förstår att han är trött, vi förstår att han måst vara duktig på skolan, att han plötsligt måste bli självständig och att han är trygg med oss varav vi är de som får ta smällarna. Vi förstår, men du milde, var det är påfrestande. Oberoende vad man säger är det NOOOOOO, och han är omöjlig att rubba. Att lämna huset tar en halvtimme. Allt är fel, tandborsten, kläderna, bilen, föräldrarna, systern, ja, you name it, så är det garanterat riktigt ruttet. Idag var han sur för att han inte fick gå till solan, vilket ju förstås egentligen är en positiv sak. Mellan varven blir han rabiat. Han skriker, slår, gråter och sparkar. Mellan varven kramas vi och talar om att det är OK att vara arg, OK att vara lessen, OK att gråta och skrika MEN det är aldrig OK att slå.

När barnen somnat är vi totalt hjärndöda. Kan man fast forward denna period, please!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar