Jag trodde Ava redan hade slutat främja, men nej, det har hon verkligen inte. Eller, ja hon är riktigt nöjd runt nya människor och mycket action så länge hon får vara i min eller Fs famn. Sedan vi kom till Malta har ingen annan heller försökt hålla henne i famnen (insåg inte detta innan nu) så upplevde det som att hon slutat främja för hon var glad och log, men inser ju nu att hon hela tiden varit tryggt hos oss. Nu när mina föräldrar är här så märker man det starkt. När de försöker hålla henne i famnen så skriker hon riktigt hysteriskt med sina gällaste skrik så att alla blir halvdöva. Den längsta gången jag var ur synfältet var när jag hängde upp tvätten och fasen va det skar i hjärtat. Ush. Trots att man vet att hon ju har alla förutsättingar att ha det bra, så känner hon sig helt enkelt inte trygg eller är rädd att tas ifrån mig, eller ja, gud vet vad hon tänker. Efter fyra dagar tillsammans har det egentligen inte alls blivit bättre. Hon är glad att se mommo & affa och leker gärna, men inte för nära och definitivt inte utan mig i sikt. Det är ju förståss synd att det är så men alla förstår att detta är en fas som mycket annat och nu är det helt enkelt så. Mina föräldrar hade tänkt att de kunde barnvakta någon gång om vi ville utföra ärenden eller gå ut och äta, men det kommer helt enkelt inte att gå. Det är faktiskt helt OK det också, huvudsaken är ju förståss att umgås alla tillsammans och det gör vi och har himla skönt. Vill inte alls tänka på att de åker hem om en vecka.
Umi är som tur så jätte glad att ha dem här. Han vill sitta riktigt nära och läsa böcker med affa, bygga duplo med mommo eller bara gå runt och hålla i handen. Här besökte vi Mdina igår. Jätte intressant och super med lite turistande en mulen och blåsig dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar