Mustikka: Respekt för mörkret och dess kräk

Igår när jag i mörkret promenera med hunden tänkte jag på hurdan respekt jag har för mörkret. Eller ja, det är ju inte mörkret i sig som kan vara skrämmande utan vad som kan finnas där. Snarare kanske vem. Blir varje gång jag tänker på det lika arg hur man som kvinna alltid har en tanke nånstans i bakhuvudet att det finns en risk att bli överfallen. Som tonåring hade jag alltid Dr Martens steel cap och tänkte att ifall man sparkar tillräckligt hårt i pungarna eller smalbenet så borde man kunna få lite försprång. Som studerande cycklade jag alltid. Gick jag så hade jag alltid telefonen i handen eller nycklarna mellan fingrarna. Ja ni vet, så där som man gör. Alltid förberedd, till och med omedvetet så har man alltid ena öga över axeln. När jag blev tillräckligt nervös över att någon gick bakom brukade jag stanna och låtsas att jag sökte något i väskan och lät personen gå förbi. Nu när jag går med hunden brukar jag tänka att det är osannolikt att bli överfallen med en medelstor hund i sällskap. Har dock svårt att se Xima attackera en människa men kanske om man sku skrika tillräckligt desperat. Har sett henne i någon enstaka dog fight och den sida får ju i såfall gärna komma fram, för det är inga vackert.

Djur går jag sällan och är rädd för. Tänk om en varg eller en älg sku skutta fram från intet. Oddsen? Ganska små. Fast några gånger har jag nog tänkt på de där djuren som finns. Nu senast när vi var i Lappland mitt i skogen och hunden började se redigt nervös ut och glo ut i den mörka oändliga skogen. När jag varit som mest rädd för djuren var nog i Syd Afrika. Men faktiskt endast en gång trots att vi bodde i tält i 5 månader (+3 mån i Mozambique). Är man på camping kan det finnas ponnyn, grisar eller till och med bambin (vad de nu sen heter egentligen) som skuttar fritt, men i regel finns det staket mellan vilddjuren och campingen, så man kan gå i lugn och ro på toaletten eller laga mat utan känslan att femton ögonpar har dig i radarn. Eller ja, aporna är ju alltid där och glor på dig. (Har en känsla att jag bjudit på dessa bilder innan med de är ju bara för sköna).

Fast en gång drog någon i dushdraperiet och fasen det var en ganska stor apa! Både två skrek till av förskäckelse, haha. Den enda gången jag var rädd, så där på riktigt, var när vi campade var det inte fanns staket, inga alls, mellan oss och djuren. Detta var varningsskylten var vi åt och sov.

När mörket lagt sig så är det som om någon kastat en duk över huvudet. Det är kolsvart, inga gatulampor som lyser upp, ingenting, nada! Där smyger man med ficklampa för att gå några tiotals meter till toaletten och fan va rädd man är. Hjälper ju inte att man på natten vaknar till att en massa flodhästar går runt bilen! Flodhästar, gulliga javisst men ack va farliga. Fanns ju en orsak att tältet var på biltaket! Då kunde man ligga relativt lugnt och lyssna på dem frusta och tassa (kan man säga så om djur som väger några ton) runt bilen. Faktiskt ganska mysigt! Ormar, spindlar och ödlor har ju blivit vardagsmat efter flera år i tropiken. De hör ju liksom till. I Gabon hade vi också enorma landkrabbor som skrapade på dörren. De var alltså större än min hand. Där går de omkring på två ben och hugger till med klorna.

På tal om Gabon och kräk så måst jag bara lägga med några bilder. Gabon som är ett land exakt på ekvatorn är extremt fuktigt och det regnar mer än vad det inte gör det. Och när det regnar gör det det med besked. Då kommer också kräken fram. Gabon är dessutom riktigt känt som ormarnas paradis. I Gabon hade jag också några larvar i armen och ryggen. Jep, smakligt. Mango Fly larvar som gotta sig på min kropp tills de blev så stora att man kunde pressa ut levande ganska feta larvar, hade 4st. F blev stucken av en stingrocka i foten. Blödde något fruktansvärt. Han lämna en fet blodrand bakom sig när vi släpa honom till bilen. Har ju inte så mycket att göra med mörkret men nedan lite bilder från Gabon.