De dagar Umi inte går i parken brukar vi gå ut runt 10 tiden. Brukar ibland locka med mina föräldrar som sällskap. Idag ringde de lite innan 10 och frågade om Umi var på väg ut. Ja det är han. De måst ha hört en gnutta irritation i rösten för de var mycket kvicka att föreslå om de sku ta ut honom, utan mig eller F, och att ifall Ava ska sova kan hon ju hänga med. Det tog inte många sekunder för mig att ropa JAA och kom så snabbt som möjligt. Haha. F var nämligen ute med hunden, Umi i full fart redo att gå ut, Ava redo att gå och sova därav gråtig och jag svettig. Kunde inte lägga ner Ava utan att hon gallskrek, och samtidigt försökte jag klä på både mig och Umi. Inom 10 minuter var de på plats! Märkte när de kom att jag hade mina byxor bakfram...
Sablar vad det var fantastiskt skönt att dricka kaffe, äta smörgås och få hela huset städat medan de var ute. Tycker det ofta är så att när man känner att man är på gränsen att explodera av irritation så behöver man inte mycket mer än någon enstaka timme för att sedan redan börja sakna de små vilddjuren. Kommer nog att sakna denna närhet till familj på Malta, för visst är det ju fantastiskt att ha alla så här nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar