Sömnlösa nätter - tappat tålamod

Vissa nätter vaknar man ofta av ett litet gråt, pajar om den lilla och somnar om. Man vrider sig lite i sängen innan man själv somnar om och vaknar eventuellt igen om en stund till samma scenario. Man gör det hela i ett koma liknande sömnigt tillstånd med ögonen knappt öppna. Det känns okej, trots att det vissa nätter blir flera väckningar. Vi blev lite bortskämda med att Umi endast vaknade en gång per natt under en längre period. Dessutom hade Umi vant sig till att somna själv i egen säng sedan flera månader tillbaka. Han gymnastiserade (liggandes på magen med huvudet i madrassen medan benen och armarna gick som propellrar på sidan eller krypandes runt i sänger i alla olika riktningar) och hade grymtande ljud för sig, i cirka en halv timme. Med jämna mellanrum gick man in och sade god natt och visade att man är här. Sedan är det plötsligt tyst och han sover sött.  Nå nu funkkar inte det mera. Det börja en vecka sedan med att han var snuvig och ville inte mera somna själv så han fick somna i famnen.

Men nu är vi i en ny fas. Ja, allt går i faser och jo, trots att man vet att det är en fas så kan man vissa nätter helt totalt tappa tålamodet och humöret. De senaste nätterna har varit jobbiga, inte för att han vaknat utan för att det tagit en god 1 1/2 timme att få honom att somna om, och detta scenario har upprepat sig åtminstone 2 gånger per natt, vilket betyder att själva sömn tiden blir rätt kort. Det som gjort det lite speciellt jobbigt är att han endast somnar när man står upp och vaggar honom. Sätter man sig ner så börjar han gråta, försöker man lägga sig ner, med honom i samma ställning, så att han skulle få sova på en, så börjar han gråta. Ingenting funkkar. Han somnar i famnen men sekunden man lägger ner honom så börjar han snyfta och det hjälper inte heller att låta honom snyfta en stund för det övergår i panik gråt. Så där står man mitt i natten och vaggar och vaggar. Armarna bränner och ryggen pulserar av värk och trötthet. Efter en timme är man helt slut och väcker den andra som får ta över. Som tur är vi två. Den andra vaggar vidare tills det slutligen funkkar och han somnar tills nästa seans. Det värsta är när man känner hur tålamodet tar slut. Man vet att det är en fas eller alternativt något som är på tok. Tänder? Magen? Nej allt är uteslutet och ingenting fungerar. Det känns så förbannat hopplöst när man står där och vaggar. Första seansen började efter att vi sovit djupt i 20 minuter. 20 minuter! Man känner hur det bubblar över och man väser, sov nu för helvete, sedan slås man av oerhört dåligt samvete att man sagt och tänkt så, och man kramar om den lilla lite extra och undrar vad som är på tok. Man vaggar vidare tills man igen tänker att man sliter håret av sig och stoppar ungen på balkongen. Igen känner man att man borde få årets föräldrapris. Slutligen får man slut på det hela, sover någon timme innan morgonen nalkas. Humöret är på top och det härliga är att kärleken är så villkorlös. Den lilla är inte sur att på dig för att du väst fult och du är inte sur för att natten varit dålig. Du vet ju att den lilla inte menat något illa eller gjort det på flit men när du står där och vaggar och känner hur du tappar tag om tålamodet är det svårt att tänka så. Nu har jag förstått att många bebisar går igenom en 8-mån fas, i vilket det emotionella spelar en stor roll. Och det är just så som det känns, att det inte är något fysiskt på tok utan snarare seprationsångest. Som tur betyder en fas att den även tar slut, i något skede.

Nu är det verkligen inte så att jag känner mig som en dålig förälder på grund av detta, för alla står väl där ibland och väser att sov nu för fan, eller? Värre blir det säkert också med trotsåldern. Det är okej att bli irriterad och det hör enligt mig till familjelivet. Man blir aldrig lika irriterad på någon annan som man blir på sina syskon och föräldrar, men ändå finns de där. Nu sover den lilla på balkongen, hunden gäspar stort och vi hopar i oss kaffe.