Som ett föl på en vårig äng

Efter att ha fått bort stygnen känner jag mig som ett föl som släppts ut på en vårig äng efter en vinter i stallet. Kan böja mig hur som helst och värken är så gott som borta. Sidostygnen var så strama att de drog något fruktansvärt och de värkte trots medicin. Måst dock fortsätta vara försiktig pga att såret ännu är öppet ett par centimeter i mitten. Hur som helst känns det sabla skönt!

Utdrag ur vardagen

- Umi går omkring och dansar och sjunger i ett. Han har en otrolig rytm och varje gång det hörs musik så börjar hela kroppen svänga. Har ingen aning var han lärt sig alla moves men det ser helt ljuvligt ut. Han har också lärt sig snurra runt och gå baklänges.

- Xima har lugnat sig och bryr sig inte mera om Avas ljud. Ännu har jag inte kommit mig iväg på en hundpromenad men det ska bli så skönt att komma ut i skogen lite sen när jag är redo.

- Ava hade sin första rådgivning (5 dagar gammal) och hade nästan kommit upp till födelsevikten. Allt annat var också bra. I förrgår sov hon typ 22 timmar av dygnets 24 och natten var riktigt bra men igår natt sov hon sämre. Hon åt och somna vid bröstet men vaknade 10 min senare och verkade behöva rapa så jag guppa henne en stund men sen kunde hon inte somna om utan bröst och det blev en ond cirkel. Tidigare har hon somnat vid bröstet och sovit gott i flera timmar. Efter två timmar och nipples on fire så gick jag och hämtade tutten (nappen) som hon inte ännu introducerats till. F fick vagga henne ännu en god stund innan hon somnade om. Så ja, nu är tutten med i spelet.

- Kom precis från hälsostationen var jag var och tog bort stygnen. Alltså urk vad såret har strama och värkt. Det visade sig att stygnen på sidan var väldigt tajta så skönt att få dem bort men i mitten så var såret ännu öppet, c.2 cm, men stygnen togs ändå bort. Risken för infektion är ju ganska stor så fick skötselinstruktioner. Ett band skall tryckas in i såret dagligen efter ordentlig sköljning och sedan ska ett stort plåster läggas på. Eftersom hälsostationen är stängd nu i helgen så får F agera skötare. Får gå på måndagen tillbaka på koll.

- Vi har lagat god mat dagligen och njutit av att äta middag tillsammans.

- Det är något otroligt befriande att kunna böja ner sig och sitta framåtlutad.

- F och Umi har hitta på någon aktivitet varje dag och Umi är mycket mer pappis än tidigare.

- Brösten har lugnat ner sig efter att ha lekt vattenballonger i två dagar, alltså urk va de var svullna och ömma, men nu är de back to normal. Kan till och med ha behå, juhuu.

- Ava kissar på skötbordet nästan varje gång man byter blöja.

- Har gått ner 8 kg på en vecka, sjukt! Alltså det förutsätter ju att man går upp en goda 18kg också och många går ju ner himla snabbt efter förlossningen, men så var det inte alls med Umi. När jag kom hem från sjukhuset efter att ha fått Umi så hade jag gått ner ett (1 !!) kg vilket ju är absurt eftersom redan han vägde 3,5 kg + vattnet, moderkakan osv. Var visserligen ganska svullen vilket jag inte var under själva graviditeten, men kändes ju absurt. Gick ner alla graviditetskilon på cirka 5 mån och det kändes bra. Har inga visioner, nu heller, att gå ner dem snabbt eller ha strikt koll på vad jag äter, annat än att äta tillräckligt och husmanskost, så blev verkligen förvånad att ha gått ner så mycket på så kort tid. Viktigast nu är att må bra.

- Ava är en riktig frusikukku. När vi andra sitter i t-stjorta och kalsare så är hon inlindad i en filt och hickar och har kalla händer.

- Vi är lyckliga och lite gäspiga mellan varven.

Planerat kejsarsnitt - såhär gick det till

Åkte in till Jorv oäten vid kl.09.30, togs emot, fick sjukhus kläder och en säng i ett rum var det fanns en nybliven mamma.Sen började väntan. Ingen visste exakt när snittet skulle göras. En stund senare fick vi beskedet att det sannolikt blir runt 12.30, ok, bara att get comfortable och ta det lungt. Fick en söt dryck som jag fick dricka, påminde mig lite om sockerbelastningsdrycken fast inte lika illa. Både F och jag fick plats i sängen var vi låg och små babblade de kommande timmarna.

Klockan blev tolv, sedan ett, och ännu inga nyheter. Till slut vid halv tre kom barnmorskan efter oss och jag fick gå ner till operationssalen. F fick ännu i detta skede vänta i rummet. Påvägen till salen berättade hon att operationen egentligen blivit annulerad och uppskjuten med 4 dagar (!). Vilken chock och besvikelse det sku ha varit. När vi väl kom fram möttes jag av c.10 sköterskor, läkare, narkos läkare osv. Var förvånad över hur många människor där var. Mer kom det dessutom. Jag togs hand om och fick mask över ansiktet, dropp i handen och spinalbedövning vilket dock tog en tid eftersom det var en trainee som prövade få in den på rätt ställe i c.20 minuter, vilket inte var värst angenämnt, men till slut stoppade läkaren den rätt. Sedan gick det ganska snabbt. Alla jobbade rutinmässigt och till sist kallades barnmorskan och F på plats. De kom någon enstaka minut innan de gjorde snittet och vår dotter kom ut kl.14.51. Hon skrek genast och fick 9 poäng, inte 10 för hon var lite blå, men 5 minuter senare fick hon 10 poäng. Hon mådde med andra ord bra, vilken lättnad. Vid förra snittet så andades Umi inte och hela operationen gick i en dimma och F fick inte vara med. Nu var jag klar i knoppen, förutom att min puls plötsligt droppa till 40 så de fick kvickt spruta något intravenöst som fick mitt hjärta att bulta helt galet. Jag fick dottern genast på bysten, tills hon och jag fördes till olika håll, hon på check-up och jag till uppvakningssalen. Där fick jag kallt och frös riktigt ordentligt vilket lär vara normalt. De hämtade ett påslakan med ett hål, i vilket en damsugs liknande grej kopplades som blåste varm luft. Ah, va skönt. Efter två timmar fick jag äntligen föras till bäddavdelningen och träffa vår dotter. Hon hade varit sur men blev lugn och rofull när hon fick vara i hykontakt i min famn. Jag kände hur kärleken bubbla, herregud vad hon är fin.

På grund av att jag senast blev så illamående av morfinet så rekommendera skötarna att jag inte sku äta ngt förutom en yoghurt senare på kvällen och försiktigt dricka vatten och lite saft. So be it och bra så för klarade mig undan illamåendet. Nästa morgon steg jag upp och fick bort katetern. 48 timmar senare frågade de mig om jag ville åka hem. Trots att jag mådde bra och man ju egentligen ju gärna är hemma så valde jag att stanna ett dygn till, på grund av smärtan men även för att varje dygn betyder mycket för återhämtningen och jag vet att jag inte kan sitta stilla hemma. Dottern trivdes från första början vid bröstet och jag ammade egentligen hela tiden, vilket ju hjälper mjölkproduktionen att vakna till liv. Sjukhusvistelsen gick bra trots att bebin i samma rum grät första natten igenom så jag sov c.20 min allt som allt, men efter det hade vi rummet för oss själva. På dagarna sov hon sött och på nätterna var hon mer alert och fast i bröstet. Tacka vet jag amningshormoner som får en att orka trots minimal sömn.

Allt som allt en himla fin upplevelse. Operationen gick smidigt, bebin mådde super, min återhämtning har gått jätte bra, amningen funkkar så ja, vad annat kan man säga än, yes, nu är jag då tvåbarnsmamma!

Umi och Xima har haft det super på lande, men ack va skönt att vara återförenade hela gänget! Nu börjar en ny vardag för oss alla.

Hemkomna!

Jätte nyfiken

Dagen har kommit - kejsarsnittet

Har duschat, dragit på mig stödstrumpporna och druckit mitt saftglas, det enda jag får dricka/äta innan ingreppet, och sitter och tittar på Britans Best Bakery. Absurt egentligen att titta på matprogram när man inte får äta men ja, det är ju just sånt man gör. Umi hade sovit gott hos mina föräldrar, super skönt att höra. Var själv vaken en sväng på natten och funderade om vi nu gett alla bra tips angående Umi skötsel. Helt i onödan, såklart, men man vill ju att allt ska gå så smidigt som möjligt.

Båda F och jag har bra fiilis och känner oss redo. Jag känner mig inte ännu nervös, mer förväntansfull. Om en halvtimme ska vi iväg. Kan inte fatta att den stora dagen äntligen är idag. Härligt!

Planerat kejsarsnitt - part II

Idag var jag på Jorv, hade tid hos läkare för att diskutera och planera nästa förlossning. Alla olika alternativ gicks igenom och en undersökning gjordes. Slutresultatet var att det blir ett planerat snitt om lite på 3 veckor! Ett alternativ var att planera snitt c. en vecka - 10 dagar efter beräknad tid och ännu ge en chans för naturlig förlossning. Å andra sidan menade läkaren att det är mycket sannolikt att det skulle bli snitt hur som helst och att eftersom de klassar mig som risk föderska (väl på grund av hur förra förlossningen gick) så är planerat snitt helt okej, också enligt dem. Klart de betonar alla andra alternativ, vilket jag tycker är helt bra att gå igenom, men det blev ingen kamp med svett och tårar utan mitt önskemål togs väldigt snabbt emot. Vilken lättnad! Läkaren påpekade också att om vattnet skulle gå eller dylikt nu innan utsatt datum, emot alla odds, så är det ändå sannolikt att de gör snitt. Så snitt verkar vara min grej. Det påpekades dock att tidigare hade de strängare regler om att det måst ha gått 2 år mellan snitten, nu blir det ju bara 1 år 4 mån, och att flera barn inte rekommenderas efter 2 snitt. Nu är de inte mera lika stränga förutom att en naturlig förlossning inte rekommenderas efter 2 snitt, men kanske 2 barn räcker?

Jag frågade varför de senast väntat så länge för att göra akut kejsarsnitt och läkaren sade att det nog borde göras inom 24 timmar, och varför det i mitt fall väntats flera dygn hade hon ingen förklaring på. Det får vi aldrig veta men det känns super att det nu planeras såhär. Men herregud vad underligt att ha ett exakt datum och klockslag för när man får möta sitt barn. Kan man månne alls sova natten innan?

Från Jorv körde jag till ett bageri och köpte två feta bakelser för att fira. Hade givetvis tänkt ta bild på dem när vi satt på terassen med F med en kopp kaffe, men de hann slinka ner innan jag kom ihåg att fota. Istället bjuds en bild på Umi från idag, just innan han hällde vatten över mig så att jag hoppade till och fick en stor sticka rakt i rumppan. Där ligger den ännu, djupt inne i ena skinkan. F försökte operera, även min mamma, men det får vänta tills imorgon eftersom det krävde nål som ingen hade på sig just när operationen var igång.

Planerat kejsarsnitt?

Jag har nu en längre tid gått runt och grubblat om jag skall be/kräva om ett planerat kejsarsnitt eller ej? Orsaken till varför jag överhuvudtaget skulle göra det är inte att bebisen ligger i fel ställning eller att jag har förlossningsskräck, trots att det inte är något jag ser speciellt fram emot heller, utan på grund av hur min förra förra förlossning gick.

Det var ju så att jag var två veckor övertid när vattnet gick på natten till söndagen. Åkte till sjukhuset söndag morgon men blev hemskickad för inget hände, hade varken sammandragningar eller så. De ville dock att jag skulle komma in pånytt samma eftermiddag. Vattnet som ju hela tiden lite siprar ut, ja det är sällan som på film att vattnet forssar och bebisen flyger ut,  typ, utan ja det forssa ju nog men sen siprar det för det förnyas nytt vatten hela tiden, anyways, vattnet höll på att bli grönt. Jag fick bli övernatten i ett såkallat vänterum, eget rum med säng. 30 timmar efter att vattnet gått börjades igånsättningen, fick piller som orsakade sammandragningar men inget mer. Detta höll på hela måndagen. Sedan gavs det intravenöst (kommer inte ihåg vad substansen heter mera) vilket gav kraftiga sammandragningar var femte minut och till slut varje minut. Detta pågick natten till tisdagen. Jag var helt slut av att inte alls ha sovit utan haft sammandragningar hela natten varannan minut. Då hade vattnet gått på natten till söndagen. Infektionsrisken är ju helt enorm när man väntar så länge. Efter ett par dagar med sammandragningar och olika ingånsättningspreparat konstateras det tisdag morgon att jag inte öppnat mig överhuvudtaget, alltså nada! De konstateras också att bebisen hjärtljud blir långsammare för varje sammandragning och att hen inte skulle orka med en vaginal förlossning, och mina infektionsvärden stiger i rask takt. Man kunde ju tycka att läkarna borde ha ingripit lite tidigare. Då tas beslutet snabbt och det blir akutkejsarsnitt, tisdag förmiddag. Umi andades inte när han kom ut. De fick dock igång honom ganska snabbt i syremaskin men fick endast 5 poäng vid födseln. Han hade crp värdena på 60 och jag 280, vilket är ganska högt. Vi återhämtade oss snabbt och jag var inte alls chockad då över hur allt gått. Vi hade precis kommit hem från Mauretanien, var vi bott, och jag var bara lycklig att detta inte skett där för sjukvården är tyvärr inte så avancerad i Nouakchott. Nu efteråt har jag insett att det ju gick helt fel.

Ingenting antyder ju direkt på att det skulle gå såhär även denna gång och jag har varit i kontakt med förlossningsläkaren som menar att beslutet för akut kejsasnitt skulle tas betydligt snabbare denna gång, om jag är redo att pröva igen. Det intressanta är ju ändå att jag faktiskt inte öppnat mig överhuvudtaget trots 2 dagar med igångsättningsmediciner och att min syster haft 2 kejsarsnitt, ena på grund av precis samma situation, den andra planerat på grund av bebins position och min mamma haft 3 väldigt utdragna jobbiga förlossningar som helt klart i dagens läge hade slutat i kejsarsnitt. Läkarna verkar inte speciellt intresserade av denna familjehistoria och inte vet jag heller hur relevant den är. Kan det vara genetiskt att vi inte "kan" föda? Ingen aning faktiskt. Läkaren föreslog att vi skulle testa på naturlig förlossning men vara förberedda på att snitta om ingenting sker igen men desstu mer jag funderar på det så desstu mer vill jag inte ha det så. Jag har ingen aning vilken läkare jag kommer att ha när det gäller, vad om denna läkare inte reagerar trots det som står i papprena och skall bebin dras ut igen utan att andas? Nej tack. Jag har nu gjort mitt beslut, jag vill ha ett planerat kejsarsnitt. Jag har fått kallelse till sjukhuset om cirka en månad för att diskutera kommande förlossning, vilket görs om man haft kejsarsnitt, så blir intressant att se hur mitt beslut tas emot.