Vardagen - step by step

- Ava har börjat tala mycket mer, på svenska. Igår när jag frågade om hon ville komma till butiken svararde hon klart och tydligt "Jå, pappa åsså komma med". Roligt att följa med utvecklingen.

- Plötsligt blev det höstigt och blåsigt som varvas med rikigt vamt och kvalt. Fick sätta täcken i påslakanen och stänga fläktarna.

- Vi har prioriterat familje hundpromenader på eftermiddagarna trots regn och rusk. Ja det är ju ännu kortärmat väder men skönt att dra en tröja på när det blåser. Insåg att vi satt på byxor för första gången sedan sommaren! Ja, då är nog vintern på kommande om man måst börja bära byxor och skor!

- Umis skolgång har börjat super bra fast på onsdagen när jag plockade upp honom började han gråta av ren utmattning. Visade sig att han hade stegring. Han sov i två timmar och var frisk nästa dag men fick ändå vara hemma med pappa medan jag och Ava var hos dagmamman. Härligt att kunna ta en spontan vilodag när man kan. Dessutom uppskattat med lite tumis tid med pappa.

- Vi har en klippsk och ofångbar mus i köket som retar gallfebern på oss. Två gånger har vi fått internet/TV kabeln söndergnagad, dock under 1,5 år men ändå.

- Jag skaffa gymkort och gått 2 gånger sedan onsdagen. Så skönt! Jag blev överraskad att jag orkade med 6km på en såndär springmaskin var armarna också används, vad en sådan manik nu kan tänkas heta. Hoppas ivern håller i.

- Vi har plockat en hel del oliver från träden i vår trädgård. Efter en del googlande har vi skapat oss en uppfattning hur man skall göra nu. Beroende på metod tar det 4 -12 månader tills de är ätbara. Känns ju som en evighet. Men nu ska det testas!

- Vi är klokare detta år och har redan börjat använda avfuktaren när det regnat. Tog inte många timmar innan den sugit åt sig 5 liter vatten. Galet! Vi hoppas på detta vis minimera fuktigheten (mögel) och kylan inne till vinter, likaså förkylningar och Umis astmatiska förkylningshosta.

- Avas första vecka har gått galant, men, jo men, vi har ju också varit med henne. På torsdagen lämnade jag dock henne för första gången, en kvart, och hon skrek hela tiden. Hon var helt genomsvettig när jag kom tillbaka. Det kändes inte så farligt för att a) jag visste att jag bara var borta en kort stund b) jag tror starkt på att hon kommer att ha det super bra där. Men kommer nog inte att kännas lika lättsamt när jag nästa vecka lämnar henne för flera timmar. Jag har dock vart förberedd på att det inte kommer att vara en lätt övergång med Ava och tycker hon fått en fin lugn start med att ha fått vara där med både mamma och pappa, turvis då, 3 dagar denna vecka. Det är en lugn och fin miljö med 5 barn som hittar på en massa roligt. Och Leah, dagmamman är super. Hon har varit dagmamma i 23 år så har minst sagt erfarenhet.

- F har fortsatt jobba freelance och har haft passligt med jobb.

- Fortsatt med pizza-friday traditionen som ett sätt att inviga veckoslutet. Igår bjöd vi in P och Chelsea.

- Funderar en del på jobb. Har sökt några enstaka som låter intressanta. Hittills har jag faktiskt tackat nej till två jobb. Lyx att kunna göra det. Det skönt att få barnen igång på sitt och kunna ha lite tid för annat, men också vara närvarande efter dagis/skolan. Å andra sidan jobbar jag ju gärna. Lönerna på Malta är dock rätt deprimerande och det känns trögt att gå och jobba för peanuts (igaming betalar rätt okej i relation till levnadsstandarden men försöker få foten in inom andra branscher, kanske naivt?) men å andra sidan så tänker jag som så att, trivs vi alla bra här så varför flytta på oss just nu bara för att följa ett bättre betalt jobb. Kanske värt att fokusera på livskvalite och svälja stoltheten med att ha ett OK betalt jobb. Eller ja, det handlar ju inte om stolthet utan helt enkelt om att det känns galet att man ska jobba 40t/vecka för en sjukt dålig lön. Förhoppningsvis kan man dock få löneförhöjning med tiden. Viktigare är väl ändå att arbetsuppgifterna är givande. Jag vill inte heller att min karriär ska fullständigt gå i ide, bara för att vi bor här, var vi ju trivs. Kakspiippuinen juttu!

Tankar kring att bo utomlands

Alla upplever det att bo utomlands väldigt olika. Någon söker miljöombyte något år, någon söker sig själv, någon åker för att studera, någon annan för att jobba, många flyttar efter kärleken och ja, det finns väldigt många orsaker för att flytta. För att inte glömma alla miljontals människor på flykt. Jag har trivats bra i Finland men alltid varit väldigt nyfiken på världen. Den är ju så stor och det finns så mycket. Roligt att resa javisst, har back-packt en hel del, men att få bo utomlands och leva vardag i ett annat land, det är grejer det. Ja, nu talar jag då inte om vardagen efter att man flytt ett annat land utan om lyxen att kunna välja vart man flyttar. Sen behöver man inte vara på andra sidan världen för att märka kulturskillnader och inte veta hur mjölken ser ut. När jag bodde i Norge köpte jag i misstag filmjölk när jag sökte helt vanlig mjölk. 

Känslan av att vara helt lost, inte egentligen hitta hem, inte känna till de närmaste matbutikerna, inte veta hur saker och ting fungerar, inte känna till lokala delikatesser, kulturnyanser eller seder, men att sedan sakta med säkert orientera sig fram i vardagen ger mig såna otroliga kicks. När den lokala fruktgubben hälsar och klämmer på avokadon för att hitta de bästa åt en, när grannen hämtar en påse med citroner, när man känner sig som fisken i vattnet i vänstertraffiken, när man tycker det är normalt att betal hyran i kontanter, när man får lönen i check, när man klämmer mangoflugslarver från armen, när man väntar på att kameler gått över gatan, när ödlor och kackerlackor hör till vardagen och det att man helt enkelt kan känna sig hemma var som helst.  Känslan när man lyckats skapa en fin gemenskap, ett socialt nätverk. Det ger mig sådana otroliga kicks, att varför skulle man inte flytta runt. Man kunde tycka att vardagen kommer emot var man än bor, men det är ju just det som är det fina. Att få leva helt vanligt vardagsliv i olika länder. Ibland känns vardagen trög, ibland flyter den på, helt som det gör i hemlandet Finland.

Det som dock känns tråkigt är att barnen bor långt borta från mor- och farföräldrar. Själv kan man ändå hålla rätt bra kontakt men när barnen är så små kan de inte ännu tala i telefon och det är givetvis ändå aldrig samma sak som att umgås. Det som också känns tråkigt är när någon är allvarligt sjuk. Man känner sig minst sagt hjälplös, trots att man kanske inte kunde göra ngt mer genom att bara vara i samma land, men känslan av att vara långt borta är tråkig.

Trots dessa sist nämnda aspekter njuter jag, vi, stort av att bo på Malta just nu. Vart framtiden för oss vet vi inget om. Härligt så!

Här har vi en super pappa!

Får ofta höra att F är en super pappa som är hemma med barnen, till och med när jag går ut med hunden. Where are the kids? Öh, ja hemma med sin pappa. Oh how wonderful. The modern man. Visst är det wonderful och visst har tiderna ändrats men han är barnens pappa. Det är inte underligare än det.

Jag umgås med väldigt mycket män i olika åldrar, allt mellan c.20 till 63, via jobbet då. Jag har inga kvinnliga kollegor, alls. Det att F är hemma medan jag jobbar väcker endast positiva känslor och ingen tycker det är konstigt. Kommentarerna jag fått av mina kollegor är att det är fint att se, uppfriskande, önskar att jag själv gjort det (varit hemma med barnen), respect och mer sånt. De har alla varit eller befinner sig i den positionen att de reser både långa och korta tider med jobbet och det har automatiskt blivit så i 100% av fallen att mamman/frun varit hemma med barnen. De säger alla att de önskar att de tagit mer tid mellan projekten, jobbat mindre eller på något vänster sett mer av barnen när de var små. Det är onekligen svårt att kombinera två karriärer när den andra är 300 dagar om året utomlands. Nu har dock nästan alla fruar/mammor nog också jobbat men fått sköta ruliansen på egen hand med hjälp av familj, de som haft dem nära. Jaja, allas livisituationer är ju olika och det viktigaste är ju att man gör så som passar ens familj bäst. Oberoende vem som är hemma. Traditionellt är det ju mamman som får sätta sitt på is medan pappan gör karriär. Säger inte att mammor inte vill vara hemma. Valde själv att vara hemma i över tre år och tycker fortfarande att det var absolut det bästa och kommer förhoppningsvis i fortsättningen ha perioder jag är hemma med barnen och att jobba 80% är helt kung!

Men tillbaka till super pappan!

Det som gör F till en super pappa är inte det att han är hemma med barnen, utan allt det han faktiskt gör.

Väcker små varma kroppar, kramar och myser i sängen, berättar om dagen som kommer, lagar lunchbox medan rufsiga hår äter morgonmål, agerar domare mellan bråk, förklarar, kramar, tröstar den slagna, berömmer när duktiga och leker fint tillsammans, borstar tänder och hår, fixar iväg den äldre till skolan, tar ut hunden med den yngre, veckohandlar, diskar, städar, tvättar kläder, leker, går på aktiviteter, fixar lunch åt yngre, tröstar trött liten, lägger och sova, väcker, plockar upp äldre, kan bedömma om en tupplur behövs eller ej, hittar på nya lekar, uppfostrar, kan samla sig när barnen är som värst och har genuint roligt med dem. Ja så mycket som kunde nämnas, men det är DETTA som gör honom till en super pappa.

Detta inlägg passligt morsdagen till ära, haha!

Att kommentera barns utseende och kläder

Mirjiam skrev ett väldigt väl formulerat blogginlägg om att kommentera barn och deras utseende. Läs hennes inlägg här. Jag kommer ihåg att jag för ett par år sedan sade år min systersdotter som då var c. 6 år, att oj vad fin du ser ut idag, när hon kom på besök för att leka med Umi. Detta blev och irriterade mig så innerligt. Visst var hon fin och hon är så hiskeligt söt, men det vet hon. Varför kunde jag inte bara säga, "hej, va roligt att du är här, vi tycker alltid så mycket om när du kommer". Varför måste jag kommentera utseendet? Man gör det så obemärkt, av sådan inbygd vana. Jag säger ofta åt barnen att de är fina men jag säger lika ofta att de är duktiga, härliga, att de leker fint tillsammans vilket gör mig glad, att de städer duktigt efter sig osv.  Men aj vad det är svårt att inte kommentera andra barns utseende. Varför andras barn? Ja, nå men vet du när man inte setts på en tid och man ses på ett kalas eller vid någon finare tillställning, så kommenterar man genast kläderna. "Nämen va du är fin idag, vilket fin skjorta/klänning du har på dig". Det är ju inte heller helt fel att säga att någon är fin, det menar jag inte, men tyvärr så blir det ofta det var barn genast får höra på daglig basis, i vardagen. Det är ju OK att man för höra att man är fin när man klätt upp sig lite extra men att alltid få höra att oj vad fint hår du har idag, wow vilka tuffa byxor, vilken gullig tröja, lägger en stadig grund för att barn börjar lägga vikt på hur de ser ut och vad de har på sig. Viktigt att vara gullig/fin/tuff/söt för att bekräftas!

Allra helst vill jag att utseende och kläder är något som barnen så länge som möjligt inte fokuserar på, överhuvudtaget. I längden kommer de att förstå att man får komplimanger genom att se söt ut, ha fina kläder, göra gulliga miner osv osv ja listan kan göras lång, men eftersom de ännu är så unga så önskar man ännu hålla dem i en skyddad bubbla var alla är lika fina och söta oberoende av kläder.

Men visst är det något man får lägga stor fokus på i vardagen för att inte själv hela tiden kommentera barnens (egna eller andras) utseende och/eller kläder. Tycker det alltid är bra att emellanåt granska sitt eget beteende. Ibland kan man faktiskt märka en hel del.

Lösa tankar innan läggdags

Jag jinxa redigt Avas insomningsmetod men lyckades de-jinxa det genom att klaga hejdlöst till en vän. Samma kväll somnade hon snabbt och sov till halv åtta, Umi halv nio. Man lär sig alltså att alltid klaga!

Vi planerar resa till Sicilien om två veckor. Bila runt i 10 dagar. Har alltid rest med Xima men nu tänkte vi försöka hitta en hundkär person hos vem hon kunde bo hos under tiden. Om vi inte hittar någon lämplig så får hon helt enkelt följa med. Blir tajt med plats i vår lilla bil för bagage eftersom vagnen och Xima fyller bakluckan men viktigast är ju att Xima har det bra!

F jobb tog slut för säsongen så nu är han hemma med oss och oj, vad det är skönt. Barnen hänger betydligt mer på honom nu än innan och vill att pappa ska lösa deras problem. Alla njuter, speciellt den där mamman som det alltid vrålats efter.

Umi mår bra! Fick gå onsdag och torsdag på utedagiset och orkade bra och var jätte glad att gå dit. Visst är han ännu lite tröttare än vanligt men förståeligt att det tar tid att återhämta sig.

Mina föräldrar kommer om lite på en månad, yes!

Denna weekend blir socialt aktiv med olika vänträffar och Fs arbets goodbye barbecue (många kollegor kom till Malta för säsongen) hemma hos oss. Härligt med lite action efter förra veckoslutet på sjukhuset.

Vår vän från Filippinerna som äntligen efter många år fått visum till Europa kommer och besöker oss nästa vecka. Tyvärr stannar han endast 2 nätter eftersom hans program var rätt späckat. Ser jätte fram emot att ha honom hos oss!

Cri du coeur - Sydänhuuto

Äntligen har jag tagit itu med att bli fadder! Min goda vän Ida har tillsammans med sin man en liten förening som driver en fadderbarnsverksamhet i Abidjan, Elfenbenskusten. Idas man är från Abidjan och känner därav väl till behov som finns. Målet är att få långsiktiga faddrar som har möjlighet att understöda i flera års tid, gärna min 6 år, så att barnet kan gå ut lågstadiet. Det ska vara lika självklart för alla barn att få gå i skola som det är för mina. Här sitter jag och funderar vilket dagis vore ideal för Umi, och inte på det att vi inte har råd med avgifter/uniform eller att vi vore på flykt och att vi lever otryggt. Scenarierna runt om i världen är ju många. Att kunna bidra med en liten summa per månad är ju peanuts för oss men livsviktigt för barnet i fråga!

Summan på 15e/mån går till skolavgift, uniform, material så som väska, pennor, böcker osv. Genom att föreningen Cri du coeur - Sydänhuuto är liten och alla arbetar på frivillig basis, styrelsen i Finland och kontaktpersonen i Abidjan, möjliggör det att pengarna går direkt till barnen. Nu väntar jag på att få veta vem som blir mitt fadderbarn. Jag har i många år donerat pengar åt olika föreningar så som Amnesty och Läkare utan gränser, men detta känns ju så personligt. Jätte spännande! Följ föreningen på FB eller här och varför inte bli fadder!

Till en blivande förälder

Jag har en god vän som är en blivande förälder, mer eller mindre om 4 veckor. Finns så mycket man vill säga, men man ändå inte gör. Alla upplever graviditeten, förlossningen och den första tiden så olika. Några saker vill jag ändå säga, fast man egentligen väl inte borde.

- Ta alla fantastiska råd med en klackspark, inklusive detta inlägg. Haha! Välj några som du frågar. Jag ringde ofta min mamma och frågade några vänner som hade barn i samma ålder. De var roligt och intressant att höra om de upplevt liknande eller hade tips/idéer.

- Förlossningen tänker jag inte kommentera eftersom Umi föddes med akut kejsarsnitt och Ava med planerat snitt.

- Använd sjukhuskläderna! Ja, faktiskt. Tycker de var praktiska trots att man blir lite sådär "sjuk" när man har dem på sig. Många vill absolut inte ha dem och har egna med. Tyckte dock att när man fick fara hem och klä på sig var det som en omvandling och man börja liksom en ny era, fräsch i egna kläder.

- När bebin väl anlänt är det OK att inte alls veta hur man ska göra. Jag hade aldrig hållit i ett spädbarn eller bytt en blöja men bra gick det ändå. Vi fråga massor på BB och de var jätte hjälpsamma, endel mer än andra. Det är överväldigande att den lilla faktiskt är ditt barn. Det är normalt att känslorna skiftar åt alla håll, extrem lycka till herregud hur ska jag fixa detta.

- Vill du amma så håll bebin mycket nakupelle i famnen och vid bröstet. Det känns som att det är det enda man gör i början och man hinner tänka, oj men herregud, hur ska man nånsin hinna göra något annat, men det ändras. Om amningen inte lyckas eller du inte vill, så är det också OK! På riktigt! Din bebis far inte illa av att dricka ersättning. Look at the bright side, andra kan hjälpa med matningen.

- Njut av den första tiden, tiden när man är sömigt yr hela tiden, vet inte dag från natt men är lycklig. Känns det dock jobbigt, på riktigt jobbigt, be om hjälp! Det är inget att skämmas över, det att man behöver hjälp, att man inte orkar, att man inte vet hur, att man känner sig borttappad och ensam i den nya rollen. Många vill garanterat hjälpa men ingen vill tränga sig på.

- Laga god mat, skäm bort dig själv, och orkar du eller din man inte laga mat så ta take away. Allt som underlättar vardagen är tillåtet.

- Kolla på en massa serier, sådana som inte kräver för mycket koncentration. Bebisar sover i regel mycket den första tiden, speciellt på dagen, så chilla med TV, bok, serier, bad och vila. Sover just ditt barn inte alls så går bekanta gärna ut och gå med vagnen en timme så du kan kasta dig rak lång på soffan en stund. Dra dig inte från att fråga. Att gå ut och promenera med ett litet barn är ett lätt sätt att hjälpa.

- Be besökare tvätta händerna. Det är inte fånigt. Man glömmer kanske lätt att göra det men man vill ogärna att ett spädbarn ska få alla bakterier från kollektivtraffiken eller höstförkylningar.

- Njut av hösten, promenera mycket ute. Friska luften gör alla gott.

- Skaffa en sitter (ex babybjörn). Den är super för bebin kan se sig runt. Umi och Ava börja sitta i den från någon veckas ålder och båda har stortrivats. Sittern har helt klart varit the thing för oss.

- Å andra sidan skaffa enkom det mest nödvändiga (som är vadå kan man undra) och inhandla mer grunkkor as you go along. Frågar man fem olika föräldrar vad som behövs finns det garanterat många olika åsikter. Barn har olika behov och föräldrar har olika sätt att göra saker o ting på.

- Glöm rutiner de första månaderna. Ta dagen som den kommer! Rutinerna kommer sen automatiskt med i vardagen när barnet blir äldre, dvs några månader.

- Du kan inte ge ditt barn för mycket närhet och kärlek.

- Vill du samsova - gör det, vill du att bebin sover i egen säng - gör så. Följ magkänslan och gör precis så som DU/NI vill trots att någon rekommenderar något annat.

Och det viktigaste! Kom på besök!

Minska på köttkonsumtionen

Det har jag gjort. Vi äter väldigt mångsidigt, mycket grönsaker, rött kött ett par gånger i veckan, likadant med höna och fisk, så det blir ganska välfördelat mellan olika köttprodukter. Vi äter också vegetariskt men mer sällan än jag önskar. Har en längre tid redan tänkt på detta med köttätande och kommit fram till att jag, igen, vill minska. Var vegetarian i nio år så vegetarisk ätande är minsann inte något nytt. Det är inte smaken jag tycker illa om, inte alls, men den jäkla köttproduktionen som är så vidrig. Grisar, höns, kor, you name it, i köttfabriker i eländiga förhållande är ju bara förjävligt. Vill man verkligen understöda detta? Sen känns det OK att äta icke-massproducerat kött, fast de djuren ska ju nog också slaktas/skjutas för vår skull. Har jag rätt att äta ett djur jag inte kunde tänka mig döda själv? När jag tänker på det hela förstår jag inte varför jag överhuvudtaget började äta kött igen, fast nog vet jag ju varför. Jag undvek mjöl i alla former pga mina eländiga atopiska hy och om man inte heller då äter kött och bor i olika afrikanska länder så är det inte alltid så jätte enkelt att äta glutenfritt och vegetariskt. Nå, det var som det var och det var ett beslut jag gjorde vilket kändes helt OK. För tillfället önskar jag dock inte helt lämna bort köttet, i alla fall ännu, men tycker det känns bra att äta mer vegetariskt, mer fisk och ibland kött och höna. Vi äter på restaurang ett par gånger i veckan och då kan jag ju redan välja vegetariskt.

Nu för tiden blir det ju lätt ganska mycket pasta med köttsås på grund av barnen men minst lika gott, om inte till och med godare, är ju en linstomat sås eller sojakross. Umi tyckte som yngre mycket om tofu men den fasen gick om. Får se om man sku lyckas få honom att tycka om det igen. Ava är i en fas var hon gärna ska introduceras till allt för det mesta tycker hon om och äter med god aptit.

Lagade här om dagen en maletköttsås åt barnen och en suveränt god linssås åt mig som vi åt med pasta (undviker inte mer gluten eftersom min hy är klanderfri i detta medelhavsklimat). F åt lite av båda, haha. Vill dock inte att mamma alltid äter annan mat så tills jag får dem mer intresserade av vad jag äter så äter jag kött ibland, ja till och med ett par gånger i veckan, men inte varje dag, inte varje middag. Som tur tycker alla i vår familj om fisk! För att vara helt konsekvent borde man ju inte heller äta fisk (vilket jag inte heller gjorde tidigare) men så långt är jag inte nu beredd att gå.

Nice

Har suttit och läst om attacken i Nice. Försöker föreställa mig hur det känns att stå i en folkmassa med sina barn när en lastbil kommer med full fart mot en. Det går inte, kan inte föreställa mig, kan inte förstå. Samma ofattbara känsla drabbar mig vid alla attacker runt om världen, de som sker på torg, på koncerter, i transportmedel, i alla världens hörn. Vart är denna värld riktigt på väg?

Vägrar bli rädd, vägrar sluta resa eller besöka ställen med mycket folk, vägrar att de onda vinner!

Klappa sig själv på axeln!

Tror många föräldrar är bra på självkritik. Har man månne för kort stubin, eländigt tålamod, leker man tillräckligt, är maten man serverar tillräckligt hälsosam osv osv vilket ju kan vara bra att ibland fundera över men man får inte glömma att klappa sig själv på axeln.

Vet ni vad, jag är jätte duktig på att få oss iväg, varje morgon, och vi är aldrig sena! Oftast har vi inte ens en tidpunkt att hålla men när vi har så är vi där. Jag vet precis hur länge allt tar på morgonen och jag har alltid c.15 min extra tid för diverse oplanerade situationer. Jag hittar på något varje dag med barnen och det är jag stolt och glad över. Det kan vara en tur till café-lekparken, en träff med en vän, eller som igår gick vi på arts & craft klass. Det var förövrigt så lyckat. Vi går en gång i veckan och Umi sitter helt stilla koncentrerat och pysslar på! Hade inte alls räknat med det. På något sätt har jag stämplat honom som den aktiva och lite missat detta med pyssel, kanske för att jag själv är mer den aktiva typen än pysslaren. Nu har vi dock blivit bättre på det och Umi sitter ofta med papper och pennor vid bordet.

Umis mästerverk från gårdagens klass och Avas till höger. Så gulligt!

Idag var vi till The President's Kitchen Garden var vi kunde leka, dricka kaffe, äta glass och ströva runt. Var dock inte så jätte länge för det var så himla varmt. Både Umi och jag var helt genomsvettiga. Jag mest för att jag skuffar, bär, fixar, springer efter och Umi för att han inte hålls stilla en sekund. Men roligt var det!

Visst tar det ibland emot att fara till nya ställen ensam med barnen, mycket roligare när F är med, men å andra sidan tvingar det mig att ta mig själv i kragen och bara fara. Vi har utforskat massor tillsammans, barnen och jag.

Så ja, jag är duktig att få oss iväg! Alla är vi bra på något.

Hur gick det med hälsokuren?

Jag skrev i april att jag funderade göra någon form av hälsokur. Inlägget hittar ni här. Hur gick det då, så här 3 månader senare! Alltså bra! Jag skrev upp vad jag åt i nästan en månad. Det att jag skrev upp gjorde att jag lättare sa, äh nej, detta är onödigt, jag behöver faktiskt inte 4 bitar choklad just nu bara för att barnen somnat siesta utan jag tar dem helre på kvällen. Och jag insåg att en större smörgås på morgonen räckte, behöver inte två av ren vana. Jag uteslöt absolut ingenting men åt mer medvetet och färre ostsmörgåsar. På en månad, eller redan innan en vecka, blev jag av med degigheten och svullnaden och som bonus -2,5 kg. När vi hade gäster skippade jag att skriva upp och gick upp ett kilo men tappade det snabbt efter. Jag slutade även skriva upp vad jag åt för ville inte att det sku bli för stor fokus på det hela men vikten har hållits nere, dessa -2,5 kg. Har varit jätte nöjd och känt mig hemma med kroppen. Du och jag, kompis!

Nu måst jag medge att eftersom jag tillät mig allt så tog jag ofta EN bit choko med kaffe på dagen, men denna bit blev plötsligt mer än en, utan att jag ens märkte (för jag skrev ju inte mera upp), så trots att vikten hållits så känner jag mig lite svullen igen. Kan inte skylla enkom på chokladen men det har faktiskt blivit lite väl mycket choklad på sistone så, så som jag sa, allt med måtta, även chokladen, så nu får jag ta mig själv i kragen igen.

Vänta bara, sen blir det illa!

Tycker man i samband med barn ofta får höra att vänta bara sen blir det jobbigt. Först ska man sova hela sin graviditet för sen får man minsann inte sova på flera år. Njut nu, för sen börjar rumban. Men är det inte just rumban som man ser fram emot?

Vänta bara, snart börjar bebin krypa, oj nej, och sen suck gå och då ska det ju springas överallt och herre jestas, då har man nog ingen lugn stund mera och sen börjar trotsen. Sen sen sen. Och herregud, får ni ett till barn, och så liten ålderskillnad, ja sen blir det nog illa. Huhu lycka till! Ja, i den stilen alltså. Oftast lyder liknande kommenterar av mer eller mindre obekanta. Fattar inte alls vitsen med att hålla på med hela sen grejen! Allt var bättre för eller?

Jag tyckte det var skitkul när Umi börja krypa för att inte tala gå. Han blev självständig på ett annat sätt och behövde inte bäras. Nu är den ökända trotsen här men SEN i tre-fyra års åldern blir det ännu värre. Jo säkert men varför fokusera nu på det som kommer. Alla skeden har sina för och nackdelar. Tycker det är härligt när han talar allt mer. Vi konverserar om allt mellan himmel och jord, på vårt sätt, jag förstår honom så himla bra. Det är ju jätte kul och jag ser fram emot att höra alla hans tankar i framtiden. Trots att han kryper, går, springer, trotsar och pratar så har det bara blivit bättre hela tiden!

Hur jobbigt blev det då med det där syskonet? Nå vet ni, rikigt skit bra blev det också. Umi har aldrig varit svartsjuk vilket många ju kämpar med när ålderskillnaden är större. Umi och Ava leker som bara den och har så mycket glädje av varandra. Säkert är det jobbigt, jämfört med andra, när de båda är såpass små men jag känner ju inte till något annat och tycker vår vardag fungerar riktigt smidigt. Är jätte glad att de kom så tätt.

En gång i bussen innan Ava föddes såg jag en mamma med två barn och tyckte mig se att ålderskillnaden var ungefär lika som Ava och Umi skulle ha, dvs 1 år 4 mån. Jag frågade henne lite om det och hon var den enda som enkom hade positiva saker att säga. Helt härligt positivt och det var så skönt att höra. Jag har, speciellt sedan detta korta möte, varit noga med att ge blivande föräldrar, eller flerbarns föräldrar, bra vibes. Man får nog tillräckligt av de semi negativa. Man ser riktigt hur vissa sprängdgravida med en tvååring i byxbuntarna blir förvånade när man säger att det är toppen och att VA KIVA, inte huhu lycka till, sov nu för sen kan du glömma sovande fem år framåt osv.

Ett par i kanske femtioårsåldern log mot oss i butiken här om dagen. Umi sjöng för full hals och Ava klappa takten. Jag skratta lite och sa, hehe, jo det är alltid full fräs med dessa. Vi har tre sa de, och log. Men det blir annorlunda i längden sen. Ja, det blir lättare sen kanske, sa jag. Nå nej, ropade de i kapp, det blir bara värre, vänta bara! Öh, OK, nå men, ha en fin dag. VAD är det som blir så illa?

Jag bara väntar på att Ava börjar gå. Det är ju så roligt när de kommer till nästa skede i utvecklingen. Klart de kommer att springa åt varsitt håll som huliganer och man svettas där i mitten, men i alla fall behöver man inte bära på samma sätt. Varför fokusera på det negativa när det finns så mycket fint?!

Hej alla blivande föräldrar, två barnsföräldrar eller fler, det kommer att bli toppen. Glöm inte att njuta av allt och alla skeden i det fantastiska vardagskaoset!

Dagens funderingar

Ibland lyckas man stanna upp i vardagen och tänka på allt det man har, istället för att fokusera på de små vardagliga motgångarna. Tänk att jag har en partner som jag älskar och vill dela livet med. Lycka! Tänk att vi har samma syn på hur vi vill leva, hur vi vill dela vår vardag, och att vi trivs ihop. Lycka. Tänk att vi fick Umi och Ava! Lycka. Tänk att vi har haft möjlighet att resa och flytta, bara för att vi önskat göra det. Tänk att vi är friska. Tänk att jag har denna chans att få och kunna vara hemma med barnen när de är små, för att jag önskat göra det.  Tänk att jag fått studera. Tänk att jag haft jätte intressanta jobb. Tänk att jag har fantastiska föräldrar och syskon, för att inte glömma vänner. Oj, nej, nu blir listan lång, men ja, ni fattar galoppet. Ibland när svetten rinnen, barnen ropar i kapp på en, magarna kurrar, hunden är kissnödig, disken är orörd, kaffet är slut, roskisen borde föras ut, det är hundhår överallt så är det inte så illa att komma ihåg att dessa ju är vardagliga ting och herrejestan vilken lycka att man har möjlighet att gnälla om sånt!

Dessutom har jag sett att våra plommonträd börjat bära frukt.

Idag när det var så varmt, inne som ute, så hoppade vi för andra gången in i vår lilla pool. Detta var eftermiddagsversionen. Brukar i vanliga fall inte lägga upp bilder på varken mig själv eller barnen halvnakna men nu kommer det ett undantag för tycker vi alla är tillräckligt täckta och känslan i bilden visar precis hur roligt vi hade det.

Att vara deras mamma!

Visst är det stort. Att vara mamma alltså! Så väldigt tacksamt trots att man inte får direkta tack av de små aporna men man får ju det i form av kärlek, gränslös kärlek. När det gnälls och de egentligen bara vill komma upp i famnen och kramas lite. När de leker glatt men hela tiden har stenkoll på var du är. När man vaknat mitt i natten till ett sömnigt mammaaaaa. Ja, så många vardagsexempel på när mamma behövs!

Morsdagen till ära sov barnen som stockar och jag sov ostört NIO timmar. Alltså halleluja! Jag vaknade faktiskt först av alla och undrade vad som pågick. Efter morgonsysslorna drog jag på mig en klänning och Umi ropar wau mamma fiiiin, haha, han kan nog den där lilla. Förmiddagen spenderade vi i San Anton Garden och beskådade blommor och sedan i Presidents Kitchen Garden var vi såg djur och åt en enorm gräddbulle och drack kaffe medan barnen lekte. Där finns en fin lekpark brevid caféet så det är perfekt. Djuren måst jag dock säga att var mindre kul att se. Eller ja, Umi tyckte det var super att se både hästar, åsnor, getter, lamm, kaniner, hönor, laman och whatnot men djur i små inhägnader/burar är något så förbaskat motbjudande att jag verkligen tycker det borde vara olagligt. Hur som haver så var det en fin dag.

Tycker om denna bild på Ava. Lite smutsig som hon alltid är, vilken man ju blir när man kryper ute som inne, och ofta med något att knappra på i handen och på tok för stora skor som hon endast hade på sig tillfälligt. Allt hon har på sig är ärvt från familj och vänner, just så som det ska vara! Gullen!

Och en bonusbild från idag. Umi ser lite blasé ut men nå man kan ju inte alltid lyckas på bild. Ava ser nästan större ut än Umi men det är nog vinkeln och höjden på stolen för större än Umi är hon inte ännu, men nästan lika stor och många kläder kan de redan dela på.

Att gå in till sovande barn

Varje kväll innan jag lägger mig går jag och kollar på barnen. Rätar till täcket, stryker dem om kinden och önskar dem god natt. Det är något otroligt fridfullt kring barn som är gosigt varma och de där små läten, de små snarkningarna alltså. Blir varje kväll lika varmt i hjärtat när jag ser dem där i varsin säng.

Hälsokur - what to do

Funderat den senaste veckan på att göra någon form av hälsokur men kom inte på vad och hur så fortsatte att smaska på goda ostsmörgåsar, grillmat och choklad medan jag funderade vidare. Huvudsaken för mig var att inte göra en juice detox (måst få tugga), inte vara hungrig (orkar inte härja med barnen om jag är hungrig), inte uteslut något helt och hållet (man vill ju gärna ändå ibland ta en ostsmörgås och säger jag nej till kolhydrater så är det typ det enda jag tänker på), så öh ja, kändes så där, what to do. Slutade amma en vecka sedan och sen dess har jag kännt mig lite svullen och smått degig. Har tappar alla graviditetskilona (tack till amningen för ha gjort absolut noff effort) så det handlar inte så mycket om att direkt gå ner i vikt utan att bli av med en viss uppblåshet och degighet. Fast ja, inte tackar jag nej till några minuskilon, det måst jag nog medge. Lättast säkert att helt enkelt äta mindre och sporta mer men ja lättare sagt än gjort. Ville ha någon form av plan men ville inte göra LCHF trots att jag ätit enligt det tidigare och nog mått bra av det, men det känns ändå så uteslutande av mycket trots att man nog snabbt vänjer sig, och ville inte heller bara satsa på typ gröna hälsosamma smoothies, så ja, jag hade ett dilemma. 

Beslöt dock att helt enkelt börja skriva upp det som jag äter, någon vecka eller så. Och vet ni vad, det tog mig exakt en dag för att inse boven. Jag småäter! Alltså hela tiden här och där. Inte stora eller speciellt ohälsosamma grejor men konstant. Lagar lunch åt Umi och några pastan slinker ner, smakar på hans ost och kalkon, sitter på café med barnen och Umi får ett digestiv kex och det var visst någon annan som tog en redig smakbit, barnen får majskakor i bilen, och yours truly likaså. Alltså! Har fått behärska mig idag, dag 2, för att inte smaka på allt som barnen äter, eller ta en chokobit i förbi farten när tempot är som högast. 

Men tänk vad härligt skönt det är att nu ha identifierat boven för nu kan jag fortsätta äta allt, yes dock måttligare och mycket grönt, och ibland ta en chokobit till kaffet eller ett glas vin till maten, men tänker ha stenkoll på småätande och fortsätta skriva upp. Tänker absolut minska på ostsmörgåsarna och testa på gröna smoothies men inget uteslutande. 

Idag ser kylskåpet ut såhär, eller en del av grönsaksavdelningen! Yes! Vi äter dock mycket grönsaker så inte egentligen en ovanlig syn alls men tycker att ett kylskåp är som bäst när det är fyllt med grönsaker och frukt i olika färger. Visst finns där oxo ett paket grillkorv, olika ostar, några öl/cider osv men som sagt, balans känns som dagens melodi.

Man blir ju troende på kuppen

Här om dagen kände jag mig lite smått trött och lättirriterad. Svor till F att om barnen nu somnar, samtidigt, och sover minst en två timmars tupplur så lovar jag att jag närmar mig att tro på gud. Han skratta skitigt men barnen de sov i två timmar och jag med. Han undra senare hur många steg jag har tills jag blir troende och eftersom jag inte hör till kyrkan och ser på mig själv som en inbiten ateist så handlar det väl om ganska många, men step by step. Finns en möjlighet att jag även muttrade något om att skicka min son till nunnorna så länge han bara somnar. Nu finns det faktiskt en realistiskt chans att detta sker, herregud, är detta ett tecken? Ja, orsaken är dock lite mer praktiskt. Det finns väldigt få "dagisar" för under 3 åringar var Umi kunde gå några timmar några dagar i veckan här i Mellieha men nunnorna erbjuder precis detta. Känns ju onekligen lite främmande men ja, kanske man kan testa?!

Det vi haft

Ligger och väntar på att familjen ska vakna. Små grymt hörs mellan snarkningarna. Som vanligt kommer jag fram till en massa på småtimmarna eller tidigt på morgonen. All fokus har legat på det praktiska och vad som väntar på oss väl framme så väldigt lite har jag hunnit tänka på hur vi haft det här. Lite på två år har vi bott i Finland i en lägenhet vi trivts i väldigt bra, i samma hus som min syster. Detta har lett till massvis av spontana kaffestunder! Två barn har vi fått! Ja, det är ju givetvis det största med vår Finland tid. Nya vänner, riktigt goda sådana, har jag fått! Sedan -95 (vågar jag tippa) är det första gången min syster, min bror, mina föräldrar och jag bor i samma land. Alltid har det varit minst en, oftast fler, på språng. Och visst har vi umgåtts o fint har det varit. Lite nostalgisk blir man ju givetvis men det hör ju också till. Vad är bättre än det egentligen, då vet man att man haft det bra när man går vidare. Och ja, bo i Finland också, det var ju en tid sedan för mig och nytt för F. Summa sumarium har vi haft det bra och med glädje och goda minnen flyttar vi vidare. Nu börjar Ava vakna.

Tiodagars väderprognosen

När avfärden kommer inom 10 dagars väderprognosen då vet man att det bär av snart! Hah, alla har vi våra sätt att mäta saker och jag är en baddare på väderprognoser. Om jag är på väg nånstans så kollar jag i all evighet på det ställets väder och plötsligt är avfärdsdatumet inom 10 dagarsprognosen, sen 3 dagar och plötsligt nästa dag. Jag kollar i allmänhet också alltid på väderprognosen, hur de kommande dagarna lovts se ut och oftast på morgonen ännu dagens prognos och i bästa fall ännu by the hour. Lite väderhysterisk? Kanske det, tycker det är kul att se, åhå, javisst de har ju lovat att det ska snöa klockan 10 men inte kl.11 och sedan se hur det går. Den 29.2 är om 10 dagar och ryms därav inom 10 dagars prognosen. Det betyder med andra ord att vi på riktigt far snart!

Respekt för mörkret och dess kräk

Igår när jag i mörkret promenera med hunden tänkte jag på hurdan respekt jag har för mörkret. Eller ja, det är ju inte mörkret i sig som kan vara skrämmande utan vad som kan finnas där. Snarare kanske vem. Blir varje gång jag tänker på det lika arg hur man som kvinna alltid har en tanke nånstans i bakhuvudet att det finns en risk att bli överfallen. Som tonåring hade jag alltid Dr Martens steel cap och tänkte att ifall man sparkar tillräckligt hårt i pungarna eller smalbenet så borde man kunna få lite försprång. Som studerande cycklade jag alltid. Gick jag så hade jag alltid telefonen i handen eller nycklarna mellan fingrarna. Ja ni vet, så där som man gör. Alltid förberedd, till och med omedvetet så har man alltid ena öga över axeln. När jag blev tillräckligt nervös över att någon gick bakom brukade jag stanna och låtsas att jag sökte något i väskan och lät personen gå förbi. Nu när jag går med hunden brukar jag tänka att det är osannolikt att bli överfallen med en medelstor hund i sällskap. Har dock svårt att se Xima attackera en människa men kanske om man sku skrika tillräckligt desperat. Har sett henne i någon enstaka dog fight och den sida får ju i såfall gärna komma fram, för det är inga vackert.

Djur går jag sällan och är rädd för. Tänk om en varg eller en älg sku skutta fram från intet. Oddsen? Ganska små. Fast några gånger har jag nog tänkt på de där djuren som finns. Nu senast när vi var i Lappland mitt i skogen och hunden började se redigt nervös ut och glo ut i den mörka oändliga skogen. När jag varit som mest rädd för djuren var nog i Syd Afrika. Men faktiskt endast en gång trots att vi bodde i tält i 5 månader (+3 mån i Mozambique). Är man på camping kan det finnas ponnyn, grisar eller till och med bambin (vad de nu sen heter egentligen) som skuttar fritt, men i regel finns det staket mellan vilddjuren och campingen, så man kan gå i lugn och ro på toaletten eller laga mat utan känslan att femton ögonpar har dig i radarn. Eller ja, aporna är ju alltid där och glor på dig. (Har en känsla att jag bjudit på dessa bilder innan med de är ju bara för sköna).

Fast en gång drog någon i dushdraperiet och fasen det var en ganska stor apa! Både två skrek till av förskäckelse, haha. Den enda gången jag var rädd, så där på riktigt, var när vi campade var det inte fanns staket, inga alls, mellan oss och djuren. Detta var varningsskylten var vi åt och sov.

När mörket lagt sig så är det som om någon kastat en duk över huvudet. Det är kolsvart, inga gatulampor som lyser upp, ingenting, nada! Där smyger man med ficklampa för att gå några tiotals meter till toaletten och fan va rädd man är. Hjälper ju inte att man på natten vaknar till att en massa flodhästar går runt bilen! Flodhästar, gulliga javisst men ack va farliga. Fanns ju en orsak att tältet var på biltaket! Då kunde man ligga relativt lugnt och lyssna på dem frusta och tassa (kan man säga så om djur som väger några ton) runt bilen. Faktiskt ganska mysigt! Ormar, spindlar och ödlor har ju blivit vardagsmat efter flera år i tropiken. De hör ju liksom till. I Gabon hade vi också enorma landkrabbor som skrapade på dörren. De var alltså större än min hand. Där går de omkring på två ben och hugger till med klorna.

På tal om Gabon och kräk så måst jag bara lägga med några bilder. Gabon som är ett land exakt på ekvatorn är extremt fuktigt och det regnar mer än vad det inte gör det. Och när det regnar gör det det med besked. Då kommer också kräken fram. Gabon är dessutom riktigt känt som ormarnas paradis. I Gabon hade jag också några larvar i armen och ryggen. Jep, smakligt. Mango Fly larvar som gotta sig på min kropp tills de blev så stora att man kunde pressa ut levande ganska feta larvar, hade 4st. F blev stucken av en stingrocka i foten. Blödde något fruktansvärt. Han lämna en fet blodrand bakom sig när vi släpa honom till bilen. Har ju inte så mycket att göra med mörkret men nedan lite bilder från Gabon.

På hundpromenad, lite blött

Xima med sina gatuhund kompisar. Den svarta är hennes bästis och den andra bästisens valp.

Ormar på besök på jobbet

Denna hann slinka in i bilen. Ingen hitta den så det var bara att köra med den.

Vår gata