Planerat kejsarsnitt?

Jag har nu en längre tid gått runt och grubblat om jag skall be/kräva om ett planerat kejsarsnitt eller ej? Orsaken till varför jag överhuvudtaget skulle göra det är inte att bebisen ligger i fel ställning eller att jag har förlossningsskräck, trots att det inte är något jag ser speciellt fram emot heller, utan på grund av hur min förra förra förlossning gick.

Det var ju så att jag var två veckor övertid när vattnet gick på natten till söndagen. Åkte till sjukhuset söndag morgon men blev hemskickad för inget hände, hade varken sammandragningar eller så. De ville dock att jag skulle komma in pånytt samma eftermiddag. Vattnet som ju hela tiden lite siprar ut, ja det är sällan som på film att vattnet forssar och bebisen flyger ut,  typ, utan ja det forssa ju nog men sen siprar det för det förnyas nytt vatten hela tiden, anyways, vattnet höll på att bli grönt. Jag fick bli övernatten i ett såkallat vänterum, eget rum med säng. 30 timmar efter att vattnet gått börjades igånsättningen, fick piller som orsakade sammandragningar men inget mer. Detta höll på hela måndagen. Sedan gavs det intravenöst (kommer inte ihåg vad substansen heter mera) vilket gav kraftiga sammandragningar var femte minut och till slut varje minut. Detta pågick natten till tisdagen. Jag var helt slut av att inte alls ha sovit utan haft sammandragningar hela natten varannan minut. Då hade vattnet gått på natten till söndagen. Infektionsrisken är ju helt enorm när man väntar så länge. Efter ett par dagar med sammandragningar och olika ingånsättningspreparat konstateras det tisdag morgon att jag inte öppnat mig överhuvudtaget, alltså nada! De konstateras också att bebisen hjärtljud blir långsammare för varje sammandragning och att hen inte skulle orka med en vaginal förlossning, och mina infektionsvärden stiger i rask takt. Man kunde ju tycka att läkarna borde ha ingripit lite tidigare. Då tas beslutet snabbt och det blir akutkejsarsnitt, tisdag förmiddag. Umi andades inte när han kom ut. De fick dock igång honom ganska snabbt i syremaskin men fick endast 5 poäng vid födseln. Han hade crp värdena på 60 och jag 280, vilket är ganska högt. Vi återhämtade oss snabbt och jag var inte alls chockad då över hur allt gått. Vi hade precis kommit hem från Mauretanien, var vi bott, och jag var bara lycklig att detta inte skett där för sjukvården är tyvärr inte så avancerad i Nouakchott. Nu efteråt har jag insett att det ju gick helt fel.

Ingenting antyder ju direkt på att det skulle gå såhär även denna gång och jag har varit i kontakt med förlossningsläkaren som menar att beslutet för akut kejsasnitt skulle tas betydligt snabbare denna gång, om jag är redo att pröva igen. Det intressanta är ju ändå att jag faktiskt inte öppnat mig överhuvudtaget trots 2 dagar med igångsättningsmediciner och att min syster haft 2 kejsarsnitt, ena på grund av precis samma situation, den andra planerat på grund av bebins position och min mamma haft 3 väldigt utdragna jobbiga förlossningar som helt klart i dagens läge hade slutat i kejsarsnitt. Läkarna verkar inte speciellt intresserade av denna familjehistoria och inte vet jag heller hur relevant den är. Kan det vara genetiskt att vi inte "kan" föda? Ingen aning faktiskt. Läkaren föreslog att vi skulle testa på naturlig förlossning men vara förberedda på att snitta om ingenting sker igen men desstu mer jag funderar på det så desstu mer vill jag inte ha det så. Jag har ingen aning vilken läkare jag kommer att ha när det gäller, vad om denna läkare inte reagerar trots det som står i papprena och skall bebin dras ut igen utan att andas? Nej tack. Jag har nu gjort mitt beslut, jag vill ha ett planerat kejsarsnitt. Jag har fått kallelse till sjukhuset om cirka en månad för att diskutera kommande förlossning, vilket görs om man haft kejsarsnitt, så blir intressant att se hur mitt beslut tas emot.