Snart är vi fem!

Imorgon kommer min mamma som stannar i 10 dagar för att hjälpa med Ava och Umi. Guldvärt!! På torsdag blir jag inlagd på sjukhus och på fredag görs det planerade snittet. Det är ju riktigt snart! Sen är vi fem + xima! Det är ju som att ha ett mindre dagis här hemma, haha. 3 barn under 4 1/2 år men det kommer att gå finemang.

Jo, vi har kläder på fast det ser lite naket ut.

Jag mår riktigt bra förutom att man känner sig stor och otymplig. Det enda jag riktigt kan klaga på att jag får oberäkneligt och plötsligt en nerv i låret i kläm. Tar så fruktansvärt ont och blir helt handikappad. Går inte att stiga på benet! Sen går det en halv dag utan problem, som igår var vi till stranden och jag kan fara o flänga nästan som vanligt tills det säger stopp, och jag ser ut som en enbenta pirat som försöker ta mig framåt. Umi undrade igår: mamma, why you gå sådär, like a pirate? Kommer inte att sakna slutet på graviditeten.

Ava och Umi har börjat borsta håret. Sabla skönt! De tror det växer ju mer de borstar så de kan hålla på en god stund.

Vardagen snurrar på som vanligt men fokus ligger nog på att både mommo och baby kommer. Igår funderade vi på hur stor månne babyn är. Tror nämligen de kommer att bli överraskade över hur liten den är. Storleken varierade från ett äppel till a mega super giant baby som kommer att bryta sig in i skolan genom väggen för dörren är för liten. Haha!

Nu är det dags att plocka upp barnen från summer school var de går några timmar om dagen. Det är de sista dagarna nu, sedan är de lediga en månad fram till första oktober. Hoppas både baby och jag återhämtar oss snabbt så vi kan hitta på en massa roligt.

Vi firade bröllopsdag i Valletta, 6 år som gifta, 10 år tillsammans.

Ett försiktigt hej

Ja det var då länge sen. Våren gick och sommaren kom. Skolan tog slut, här är barnen sista dagen i skolan innan 3 månaders somarlov. Ja det är verkligen länge så de går nog en del också i sommarskola och hos dagmamman. Korta dagar från Kl: 8.30-12 så man hinner också simma, svettas, grilla, träffa vänner, äta glass och leka på stranden

Här är varmt +32, i skuggan med fuktighet som heter duga. Men eftersom vi inte flyttade på våren som vi planerat eftersom vi inte hittade något av intresse så fick vi det som tur löst på andra sätt. Vi fick en AC installerad i köket/vardagsrummet och sedan investerade vi i en simbassäng. En sådan typ 1.8mx 2.5m som man bygger ihop. Alltså guldvärt. Så himla skönt att det inte är sant. Barnen har blivit riktiga vattendjur. Umi har simglasögon och dyker och simmar runt utan armpuffar och Ava är jätte dukig på att simma dock oftast med armpuffarna.

Ava hann också fylla 3 år, lämnade blöjan tidigare på våren och slutade använda tutten (nappen) någon tid sedan. Väldigt smidig process. Em kväll lämnade vi bara bort dem och den har aldrig nämts sedan. Perfekt ju! Det har också blivit många roliga cyckelturer, Ava fick nämligen en balanscyckel av mina föräldrar. Nu har de var sin cyckel och det går minsann undan.

Jag har jobbat på och F likaså emellanåt, beroende hur de passat med mina arbetsturer osv. Han jobbar ju som freelance dykarinstruktör så det är väldigt smidigt när han kan tacka ja när det passar. Jag var en sväng till Finland i Juni en vecka med barnen och F tog dem till Frankrike en vecka och hälsade på sina föräldrar i juli. Denna gång åkte vi inte alla tillsammans. Han jobbade och var med Xima när vi for till Finland och jag gjorde detsamma när de åkte till Franrike. Ibland är det inte så tokigt att dela på sig lite. Passade helt enkelt bäst så. Barrnen har sina faser, Ava är envis och Umi testar gränser men de är nog sådana guldkorn till barn. Speciellt att resa med dem ensam är inga problem alls. Beteer sig som gamla resenärer.

Jag omotiverad en morgon att promenera när resten av familjen var i Frankrike.

Det som dock garanterat varit det största denna vår är att familjen växer och en baby förväntas anlända om typ en månad. Jajamen! Plötsligt blir vi fem + Xima. Det förklarar också behovet till att flytta. Behöver helt enkelt mera plats, ordentliga väggar och mindre mögel. Vi börjar kolla pånytt efter passande boende om ett par månader, efter högsäsongen. Priserna påverkas verkligen av säsongen så bara att ha is i hatten och vänta ut det.

Så att sånt! Jag jobbar ännu 10 dagar sedan ska jag bara jäsa i värmen och kyla ner mig i poolen.

Post graviditet - borde man börja jogga?

På tisdagen spelade jag och F tennis medan Umi var i parken och min pappa satt med Ava på café i tennishallen. Hon är ännu sån som sover gott när som helst och var som helst, så bra att passa på nu att göra sånt. Det är nästan så att man kunde ha henne på tennisplanen medan man spelar men planerar man så, så går det garanterat åt skogen. Ändå bäst att ha någon som kan hålla ett öga på henne så det var super att min pappa ställde upp. Har inte spelat på över ett år så lite rostig var man ju nog men verkligen skönt att bli redigt svettig och få slå så hårt man bara orka. Älskar att spela hårt. Tävlade väldigt mycket i tennis när jag var tonåring, så en viss tävlingsanda finns kvar, dock inte konditionen eller precisionen i slagen. F har aldrig tränat tennis så där "på riktigt" men det funkkar ändå bra att spela ihop. Sku vara härligt att få spela en gång i veckan.

Fick en riktig kick att få bättre kondition och bli av med graviditetskilona. Gick ju upp 19 kg och har nu gått ner 13kg utan större möda (äter glass varenda dag som exempel...) så ännu finns det några kilon att bli av med. Ava är ju dock bara 2,5 mån så ingen stress men huvudsaken att man inte blir kvar med +5 kg i längden. Funderar på om jag borde börja jogga. Egentligen tycker jag ganska illa om att jogga och det är så surt de första gångerna. Men jag vet att när man kommit över det värsta så är det ju sen helt OK och nästan den snabbaste formen för att komma i form. Det svåraste är den mentala biten, att besluta att man ska springa och för det andra klä på sig och ta sig ut.  Dessutom är höst väder det skönaste vädret att springa i. Joggade ganska mycket när jag studerade. När jag bodde i Reykjavik var det alltid lika spännande för jag sprang c.10km och under turen hann vädret ändra sig drastiskt, allt från solsken till hagel, spöregn och hård vind. Men äh, tror jag ska fortsätta fundera på det och nöja mig med några kilometers hundpromend per dag. Inte så illa det heller. Kanske man kunde äta lite mindre glass i stället. Låter som ett skönare alternativ, hehe.

Planerat kejsarsnitt - såhär gick det till

Åkte in till Jorv oäten vid kl.09.30, togs emot, fick sjukhus kläder och en säng i ett rum var det fanns en nybliven mamma.Sen började väntan. Ingen visste exakt när snittet skulle göras. En stund senare fick vi beskedet att det sannolikt blir runt 12.30, ok, bara att get comfortable och ta det lungt. Fick en söt dryck som jag fick dricka, påminde mig lite om sockerbelastningsdrycken fast inte lika illa. Både F och jag fick plats i sängen var vi låg och små babblade de kommande timmarna.

Klockan blev tolv, sedan ett, och ännu inga nyheter. Till slut vid halv tre kom barnmorskan efter oss och jag fick gå ner till operationssalen. F fick ännu i detta skede vänta i rummet. Påvägen till salen berättade hon att operationen egentligen blivit annulerad och uppskjuten med 4 dagar (!). Vilken chock och besvikelse det sku ha varit. När vi väl kom fram möttes jag av c.10 sköterskor, läkare, narkos läkare osv. Var förvånad över hur många människor där var. Mer kom det dessutom. Jag togs hand om och fick mask över ansiktet, dropp i handen och spinalbedövning vilket dock tog en tid eftersom det var en trainee som prövade få in den på rätt ställe i c.20 minuter, vilket inte var värst angenämnt, men till slut stoppade läkaren den rätt. Sedan gick det ganska snabbt. Alla jobbade rutinmässigt och till sist kallades barnmorskan och F på plats. De kom någon enstaka minut innan de gjorde snittet och vår dotter kom ut kl.14.51. Hon skrek genast och fick 9 poäng, inte 10 för hon var lite blå, men 5 minuter senare fick hon 10 poäng. Hon mådde med andra ord bra, vilken lättnad. Vid förra snittet så andades Umi inte och hela operationen gick i en dimma och F fick inte vara med. Nu var jag klar i knoppen, förutom att min puls plötsligt droppa till 40 så de fick kvickt spruta något intravenöst som fick mitt hjärta att bulta helt galet. Jag fick dottern genast på bysten, tills hon och jag fördes till olika håll, hon på check-up och jag till uppvakningssalen. Där fick jag kallt och frös riktigt ordentligt vilket lär vara normalt. De hämtade ett påslakan med ett hål, i vilket en damsugs liknande grej kopplades som blåste varm luft. Ah, va skönt. Efter två timmar fick jag äntligen föras till bäddavdelningen och träffa vår dotter. Hon hade varit sur men blev lugn och rofull när hon fick vara i hykontakt i min famn. Jag kände hur kärleken bubbla, herregud vad hon är fin.

På grund av att jag senast blev så illamående av morfinet så rekommendera skötarna att jag inte sku äta ngt förutom en yoghurt senare på kvällen och försiktigt dricka vatten och lite saft. So be it och bra så för klarade mig undan illamåendet. Nästa morgon steg jag upp och fick bort katetern. 48 timmar senare frågade de mig om jag ville åka hem. Trots att jag mådde bra och man ju egentligen ju gärna är hemma så valde jag att stanna ett dygn till, på grund av smärtan men även för att varje dygn betyder mycket för återhämtningen och jag vet att jag inte kan sitta stilla hemma. Dottern trivdes från första början vid bröstet och jag ammade egentligen hela tiden, vilket ju hjälper mjölkproduktionen att vakna till liv. Sjukhusvistelsen gick bra trots att bebin i samma rum grät första natten igenom så jag sov c.20 min allt som allt, men efter det hade vi rummet för oss själva. På dagarna sov hon sött och på nätterna var hon mer alert och fast i bröstet. Tacka vet jag amningshormoner som får en att orka trots minimal sömn.

Allt som allt en himla fin upplevelse. Operationen gick smidigt, bebin mådde super, min återhämtning har gått jätte bra, amningen funkkar så ja, vad annat kan man säga än, yes, nu är jag då tvåbarnsmamma!

Umi och Xima har haft det super på lande, men ack va skönt att vara återförenade hela gänget! Nu börjar en ny vardag för oss alla.

Hemkomna!

Jätte nyfiken

Hon är här!

Hon är här och allt gick jätte bra! Vi återhämtar oss på sjukis så får skriva mer när vi kommit hem. Idag kommer Umi på besök, härligt att få se honom.

Dagen har kommit - kejsarsnittet

Har duschat, dragit på mig stödstrumpporna och druckit mitt saftglas, det enda jag får dricka/äta innan ingreppet, och sitter och tittar på Britans Best Bakery. Absurt egentligen att titta på matprogram när man inte får äta men ja, det är ju just sånt man gör. Umi hade sovit gott hos mina föräldrar, super skönt att höra. Var själv vaken en sväng på natten och funderade om vi nu gett alla bra tips angående Umi skötsel. Helt i onödan, såklart, men man vill ju att allt ska gå så smidigt som möjligt.

Båda F och jag har bra fiilis och känner oss redo. Jag känner mig inte ännu nervös, mer förväntansfull. Om en halvtimme ska vi iväg. Kan inte fatta att den stora dagen äntligen är idag. Härligt!

Tack sommarstugan!

Idag packar vi ihop oss och flyttar hem. Vi spenderade mer tid på stugan än tänkt och oj vad vi har njutit. Trots att sommaren 2015 inte precis slagit några värmerekord så har det varit helt perfekt. Vi har varit massor ute, i sol, regn, rusk, blåst och allt däremellan.

Nu börjar vi dock på ett nytt kapitel. Vi har några dagar på oss att installera oss hemma innan nästa familjemedlems ankomst. Äntligen tar graviditet slut, som dock gått himla smidigt, och vi får träffa nykomlingen. Planen är att hämta Umi (och Xima) tillbaka hit till landet, till mina föräldrar, kvällen innan. Under tiden jag är på sjukhus så kommer Umi att spendera dagarna med mina föräldrar men F kommer hit till kvällarna/natten. Kommer garanterat att gå super bra! Svårast säkert för mig att inte se honom på flera dagar, om inte han kommer på besök till sjukis.

Tack stugan för oss, vi kommer garanterat igen!

Phil & Teds Navigator V2

För några månader sedan började jag kolla huuto och tori för begagnade dubbel/syskon-barnvagnar. Umi är ju så liten ännu så helt omöjligt att bara ha ett ståbräde åt honom. Barnvagns djungeln kändes mycket djup och svårt att hitta fram i. När jag fick en idé att någon vagn var bra så läste jag sedan direkt miljoner dåliga recensioner, suck, och ja sedan finns det ju sådana som kostar en förmögenhet. När vi besökte Malta i april med tanken att flytta dit nästa år insåg jag snabbt att vi nog har större nytta av en vagn var barnen sitter ovanpå varandra och inte brevid, för i de mycket smala gamla gränderna kändes det svårt att rymmas redan med en vanlig vagn. Så med det i tankarna fortsatt jag att söka. Såg att Phil & Teds vagnar var väldigt populära i stadsbilden här i Helsingfors så jag började intressera mig för dem, samtidigt som jag tyckte att det såg lite tajt ut för det yngre barnet som får sitta där under. Läste också i recensioner att själva sovdelen (en mjuk kass istället för en hård låda) är väldigt liten, dvs 60 cm så om barnet är som Umi dvs 52 cm vid födseln så räcker den inte länge och speciellt om man ännu skall få halare och andra vinterkläder att rymmas. Det lät ju inte super. Så för en stund tappade jag intresse och började kolla på vagnar var barnen sitter brevid varandra men som ändå är relativt smala. Jag var dock fastbesluten att skaffa begagnad trots att vi säkert får vår vagn sålt för ett bra pris, köpte den som ny lite över ett år sedan.

Äntligen kom vi förra veckan iväg till en barnvagnsbutik för att lite testköra, man har ju faktiskt ingen aning hur de ser ut eller känns innan man sett en sån på riktigt och inte endast på bild. Tyckte att Baby Jogger City Select verkade bra eftersom den hade två ordentliga säten men när vi testkörde den så kändes den ganska styv och svårhanterlig, och då var den dessutom tom. Hade som sagt skippat idén om en Phil & Teds, men, sedan fanns den nyaste modellen där Navigator V2 i vilken en större bärkasse (70 cm) ryms i och den var så jäkla smooth att hantera. Men det är klart att båda barnen inte har lika bra säten. Alla syskonvagnar har sina sidor, ena är jätte smooth och liten men mindre plats för den yngsta, andra är större och mindre smooth men betydligt skönare säten. What to do?

Började ändå kolla på begagnade Phil & Teds igen, då med Navigator V2 i siktet. Det fanns dock rätt få sådana eftersom modellen inte är så många år gammal. Räknade ihop att med alla grunkkor man behöver så blir en begagnad sådan endast 150e billigare än en ny, beställd utomlands ifrån. F tyckte det var galenskap att i detta fall köpa begagnad, eftersom den nya också har 5 års garanti. Jag var så fast i min idé att nej, vi ska inte ha en ny, men blev till slut övertalad och nu är en Navigator V2 påväg, olika delar beställt från olika länder. Hoppas vi blir nöjda med den för tanken är ju att när Umi inte mera behöver vagn så är den lika bra för ett barn, och med det i tankarna kunde vi använda den säkert i 3 år, eller mer?

Bild från nätet

Sova på vänster sida som gravid?

När jag väntade Umi råkade jag läsa någonstans att det är bättre att sova på vänster sida, som gravid. Alltså va? Hade aldrig hört talas om det innan. Jag sov nog vidare på båda sidorna beroende vad som kändes bekvämast men glömde nog aldrig helt bort det jag läst. Här lagt märkte till att i olika sammanhang jag varit i och fenomenet nämnts så nickar alla gravida, utan att ens hålla med, men alla verkar känna till detta. Måste ju googla fenomenet "sova på vänster sida som gravid" och fick 22 000 hits så ja det är helt tydligen ett tema. Någon forskning visar att det kan finnas en minimal risk för att barnet dör i livmodern om man sover på höger sida, på grund av diverse orsaker. Låter ju nog ganska otroligt. Jag tycker personligen att det oftast känns skönare att sova på vänster sida på grund av barnets position men är sån som byter position tusen gånger om natten och bara tanken av att måsta sova i exakt samma position får mig helt nipprig. Nu undrar jag om det verkligen finns sådana som sover hela natten på vänster sida på grund av denna forskning?

Planerat kejsarsnitt - part II

Idag var jag på Jorv, hade tid hos läkare för att diskutera och planera nästa förlossning. Alla olika alternativ gicks igenom och en undersökning gjordes. Slutresultatet var att det blir ett planerat snitt om lite på 3 veckor! Ett alternativ var att planera snitt c. en vecka - 10 dagar efter beräknad tid och ännu ge en chans för naturlig förlossning. Å andra sidan menade läkaren att det är mycket sannolikt att det skulle bli snitt hur som helst och att eftersom de klassar mig som risk föderska (väl på grund av hur förra förlossningen gick) så är planerat snitt helt okej, också enligt dem. Klart de betonar alla andra alternativ, vilket jag tycker är helt bra att gå igenom, men det blev ingen kamp med svett och tårar utan mitt önskemål togs väldigt snabbt emot. Vilken lättnad! Läkaren påpekade också att om vattnet skulle gå eller dylikt nu innan utsatt datum, emot alla odds, så är det ändå sannolikt att de gör snitt. Så snitt verkar vara min grej. Det påpekades dock att tidigare hade de strängare regler om att det måst ha gått 2 år mellan snitten, nu blir det ju bara 1 år 4 mån, och att flera barn inte rekommenderas efter 2 snitt. Nu är de inte mera lika stränga förutom att en naturlig förlossning inte rekommenderas efter 2 snitt, men kanske 2 barn räcker?

Jag frågade varför de senast väntat så länge för att göra akut kejsarsnitt och läkaren sade att det nog borde göras inom 24 timmar, och varför det i mitt fall väntats flera dygn hade hon ingen förklaring på. Det får vi aldrig veta men det känns super att det nu planeras såhär. Men herregud vad underligt att ha ett exakt datum och klockslag för när man får möta sitt barn. Kan man månne alls sova natten innan?

Från Jorv körde jag till ett bageri och köpte två feta bakelser för att fira. Hade givetvis tänkt ta bild på dem när vi satt på terassen med F med en kopp kaffe, men de hann slinka ner innan jag kom ihåg att fota. Istället bjuds en bild på Umi från idag, just innan han hällde vatten över mig så att jag hoppade till och fick en stor sticka rakt i rumppan. Där ligger den ännu, djupt inne i ena skinkan. F försökte operera, även min mamma, men det får vänta tills imorgon eftersom det krävde nål som ingen hade på sig just när operationen var igång.

Graviditet och pigmentfläckar

Visste inte innan jag var gravid med Umi att man som gravid lätt kan få pigmentfläckar om man vistas i solen. Dessa fläckar kan i bästa fall förbli permanenta. Många lär få speciellt på överläppen som ett mörkt sträck. När jag väntade Umi så bodde vi ju i Mauretanien, ett hett öken land var det är svårt att undvika solen, eller ja egentligen sitter man nästan aldrig i direkt solljus för det är så sabla hett men man träffas ju ändå av solen nu som då. Vi åkte därifrån på semester till Cap Verde och där spenderade vi betydligt mycket mer tid ute i solen. Trots att jag alltid hade solkräm på mig så fick jag riktigt stora pigmentfläckar, en stor fläck mitt i pannan, c.5x5cm och stora fläckar på armarna. Jippii. Men vi kom till Finland i mitten på vintern och med att huden blekna så såg man inte heller mera fläckarna. Tänkte att få se om de kommer tillbaka när hyn blir brun igen, men nej, de har de inte gjort! Märkligt men skönt. Denna sommar jag har nog suttit i solen, fast ja, det har ju minsann inte varit väldigt hett eller stark sol, och har bara fått färg på ansiktet och armarna, men inga fläckar, än så länge. Jag hoppas att de hålls borta. De lär inte finnas några mirakel botemedel mot fläckarna, när de väl etablerat sig, om de inte försvinner av sig själv.

Moderskapsförpackningen kom på posten!

Idag fick jag hämta ut moderskapsförpackningen och ojojoj vilka fina grejor alltså, inte bara gulliga utan bra material och snygga dessutom! Fick ju inte en när jag väntade Umi eftersom jag inte hört till Finländska socialskyddet tillräckligt länge (var utskriven 5 år) och kommit till Finland endast 2 månader innan beräknad tid. Har ju nog sett och förstått vad en sådan låda innehåller men att få öppna en helt själv och inse att alla dessa grejor är till vår familj är ju helt fantastiskt, och att ALLA blivande mammor får en sådan, om man vill.

Bild från FPA hemsida

Visserligen fick vi en sådan låda av min brors familj till julklapp, innan Umi föddes, eftersom de visste att vi inte var berättigade till en officel FPA låda. De hade samlat ihop en liknande sats kläder och grejor man behöver med en bebis! Vilken super present det var! Julklapps tips, haha!

Planerat kejsarsnitt?

Jag har nu en längre tid gått runt och grubblat om jag skall be/kräva om ett planerat kejsarsnitt eller ej? Orsaken till varför jag överhuvudtaget skulle göra det är inte att bebisen ligger i fel ställning eller att jag har förlossningsskräck, trots att det inte är något jag ser speciellt fram emot heller, utan på grund av hur min förra förra förlossning gick.

Det var ju så att jag var två veckor övertid när vattnet gick på natten till söndagen. Åkte till sjukhuset söndag morgon men blev hemskickad för inget hände, hade varken sammandragningar eller så. De ville dock att jag skulle komma in pånytt samma eftermiddag. Vattnet som ju hela tiden lite siprar ut, ja det är sällan som på film att vattnet forssar och bebisen flyger ut,  typ, utan ja det forssa ju nog men sen siprar det för det förnyas nytt vatten hela tiden, anyways, vattnet höll på att bli grönt. Jag fick bli övernatten i ett såkallat vänterum, eget rum med säng. 30 timmar efter att vattnet gått börjades igånsättningen, fick piller som orsakade sammandragningar men inget mer. Detta höll på hela måndagen. Sedan gavs det intravenöst (kommer inte ihåg vad substansen heter mera) vilket gav kraftiga sammandragningar var femte minut och till slut varje minut. Detta pågick natten till tisdagen. Jag var helt slut av att inte alls ha sovit utan haft sammandragningar hela natten varannan minut. Då hade vattnet gått på natten till söndagen. Infektionsrisken är ju helt enorm när man väntar så länge. Efter ett par dagar med sammandragningar och olika ingånsättningspreparat konstateras det tisdag morgon att jag inte öppnat mig överhuvudtaget, alltså nada! De konstateras också att bebisen hjärtljud blir långsammare för varje sammandragning och att hen inte skulle orka med en vaginal förlossning, och mina infektionsvärden stiger i rask takt. Man kunde ju tycka att läkarna borde ha ingripit lite tidigare. Då tas beslutet snabbt och det blir akutkejsarsnitt, tisdag förmiddag. Umi andades inte när han kom ut. De fick dock igång honom ganska snabbt i syremaskin men fick endast 5 poäng vid födseln. Han hade crp värdena på 60 och jag 280, vilket är ganska högt. Vi återhämtade oss snabbt och jag var inte alls chockad då över hur allt gått. Vi hade precis kommit hem från Mauretanien, var vi bott, och jag var bara lycklig att detta inte skett där för sjukvården är tyvärr inte så avancerad i Nouakchott. Nu efteråt har jag insett att det ju gick helt fel.

Ingenting antyder ju direkt på att det skulle gå såhär även denna gång och jag har varit i kontakt med förlossningsläkaren som menar att beslutet för akut kejsasnitt skulle tas betydligt snabbare denna gång, om jag är redo att pröva igen. Det intressanta är ju ändå att jag faktiskt inte öppnat mig överhuvudtaget trots 2 dagar med igångsättningsmediciner och att min syster haft 2 kejsarsnitt, ena på grund av precis samma situation, den andra planerat på grund av bebins position och min mamma haft 3 väldigt utdragna jobbiga förlossningar som helt klart i dagens läge hade slutat i kejsarsnitt. Läkarna verkar inte speciellt intresserade av denna familjehistoria och inte vet jag heller hur relevant den är. Kan det vara genetiskt att vi inte "kan" föda? Ingen aning faktiskt. Läkaren föreslog att vi skulle testa på naturlig förlossning men vara förberedda på att snitta om ingenting sker igen men desstu mer jag funderar på det så desstu mer vill jag inte ha det så. Jag har ingen aning vilken läkare jag kommer att ha när det gäller, vad om denna läkare inte reagerar trots det som står i papprena och skall bebin dras ut igen utan att andas? Nej tack. Jag har nu gjort mitt beslut, jag vill ha ett planerat kejsarsnitt. Jag har fått kallelse till sjukhuset om cirka en månad för att diskutera kommande förlossning, vilket görs om man haft kejsarsnitt, så blir intressant att se hur mitt beslut tas emot.

Tillbaks till vardagen med styv kropp

F har haft fullt upp nästan varje kväll förra veckan med repetition inför tetater föreställningarna och sedan själva föreställningarna så jag har spenderat mycket tumis tid med Umi, så ska bli skönt att ha familjen återförenad igen. Jag ska försöka jobba lite, träffa några vänner, gå till mödrarådgivningen och simma. De senaste nätterna har vi varit hemma, vilket ju nog är lättare, än att vara på lande, med Umi. Han kan fritt gå omkring och man vet att allt är babyproof och han behöver inte vaktas hela tiden. Igår kunde jag till och med ligga en hel timme på soffan medan han pyssla på med sitt. Guld värt när kroppen bara vill ligga. På lande har man givetvis fördelen med naturen och det är bara att öppna dörren åt Xima som stornjuter av att få vara fritt ute egentligen hela dagen, om hon så vill. Dessutom njuter jag stort att se havet från fönstret och Umi tycker klart det är spännande med kottar, buskar, sand osv. Båda ställena har med andra ord sina fördelar. Igår för Ximas eftermiddags promenad fick jag stoppa barn och hund i bilen och köra till ett platt natur område för att undvika backar. Backar, redan utan vagn, är jobbiga och mina höfter blir så jäkla onda och låser sig i bästa fall. Men min lösning visade sig fungera bra och vi hade en trevlig promenad och jag undvek att bli styv som en mumie. Förövrigt tycker jag att det är skit tråkigt att redan i detta skede av graviditetet vara så styv och gå snigel fart, jag har ju ändå 2 månder kvar. Nå, en dag i sänder, vissa dagar är bättre än andra.

Sockerbelastning

Sitter på hälsostationen och har sockerbelastnings testet på gång. Som tur tog de genast emot mig när jag kom för jag var så himla hungrig. Jag är inte så kräsen när det kommer till mat men äter allra helst smörgås till frukost men en pain au chocolat slinker nog även ner om det bjuds men den ultra söta smörjan man erbjuds under testet är ingen super hit som frukost, men i alla fall fick det minsann fjutt på blodsockret.

Nu får jag sitta här och vänta, fick stränga order om att inte rymma, inte gå och promenera, inte somna, äta eller dricka. Yes, sir! Om en timme tas det blodprov igen. Och om ytterligare en timme igen. Då är det bara att njuta av den söta smaken i munnen och läsa dagens tidning.

Edit: Testet gick bra, började inte må illa och som bonus kunde jag helt i lugn och ro fokusera i ett par timmar på min redaktörs uppgift, dvs knappra in data i ett ny programvara jag skaffat. Kanske en idé att gå till labbet oftare så man får sitta ostört i ett par timmar med lite jobb, haha. Näh, blir nog bibban framöver. Men herregud vad kaffet och smörgåsen smakade gudomligt när jag äntligen fick hugga tänderna i.

När kroppen börja likna mumintrollet

Insåg igår att jag ju ser precis ut som mumintrollet. Jag har inte precis väldigt långa graciösa ben utan rätt korta så nu när magen vuxit sig stor och runt och man ännu är blek efter vintern så är liknelsen med mumin väldigt träffande. Igår njöt jag av gassande sol tills F kom ut och sa att jag börjar bli rätt röd i ansiktet så vet inte om snygghetsfaktorn ökade märkbart av det heller. Vit kropp, rött ansikte, stor mage och korta ben. Idag har jag dessutom Umis rumpsalva i ansiktet eftersom jag hade rätt torr hy så nu kan vi ännu lägga skinande fettigt ansikte på listan. Jag är ett riktigt charmtroll med andra ord!

Quality time och foglossning

Vi umgås, leker, jag och svärmor fixade tak åt komposten, vi åt på restaurang igår kväll för att fira svärfars födelsedag och generellt så tar vi det ganska lungt. Sådär som man skall göra. Jag drabbas dock av foglossning och styvhet, vilket ju inte är speciellt kul. När jag var gravid med Umi så undrade hur det känns och vad det egentligen är men äh, nu kan jag lungt säga att man nog vet hur det känns när man drabbas av det. Är så jäkla styv i fogarna och det tar ont att gå i trappor och ibland när jag bär på Umi så hugger det till i magen. Jag har ju ännu några månader kvar, inte ska det väl vara såhär resten av tiden? Hoppas ej! Annars har vi det bra. Till roligare saker så kan jag bjuda på några bilder.

Vad hände med ert flyttande utomlands?

Ja det kan man ju undra! Som tidigare sagt så grundades denna blogg för att följa med oss utomlands, antingen till Väst Afrika (med mitt jobb) eller till Malta (var F sku söka jobb). Tanken var att runt denna tid detta år skulle vi packa och åka. Nu blir det inte så. Orsaken till varför vi blir i Finland ett år till är inte att vi inte mera vill åka utan för att vi ska få ett till barn! Eftersom den andra kommer så snabbt på så kände vi att det är bäst och lättast att helt enkelt stanna längre här och SEN fara. Men ja, vi ska alltså bli tvåbarnsföräldrer och vi är vansinnigt glada. Halva graviditeten har gått och den lilla borde göra sin entrée sista veckan i Juli. Jag har mått jätte bra hela tiden och har nu i ett par veckor känt sparkar. Tungt blir det ibland att bära på Umi eller springa efter honom när han busar men kan verkligen inte klaga. Fram till vecka 11 typ så trodde jag inte riktigt ens att jag var gravid för kände verkligen ingenting, förutom att magen den kom fram mycket tidigare än vid förra graviditeten. Om allt går enligt planen så kommer barnen att ha 1 år och 4 mån åldersskillnad så det blir fullt hus, men det känns jätte bra så. Vi ville gärna ha ett till barn, om bara möjligt, och va härligt att det lyckades såhär snabbt. Det passar också verkligen bra med vår livsstil att få båda barnen här och nu, så att vi sen kan fundera vidare på vart och hur vi vill åka. Eftersom vi sannolikt kommer att fortsätta flytta och flänga så känns det också kul att vårt lilla team blir större. Och tänk alltså, lilla Umi ska bli storebror!

Att bli någons förälder, part IV

Nu när jag nås av nyheten att någon vän, bekant eller släkting är gravid så blir jag så glad och rörd. Det har fått en helt ny innebörd sedan Umi kom till världen. Orsaken är säkert för att jag vet hur fantastiskt det är att ha blivit mamma och tidigare kunde jag inte riktigt relatera. Jag tänkte mer på hela grejen att få eller inte få barn och mindre på hur det blir att bli någons mamma. Det är mäktigt att producera en liten människa (alternativt vara med om en adoptions process) och sedan få följa med när den lilla växer och börjar uppleva saker och ting i sin omgivning. Man upplever så mycket kärlek och när de små lite klibbiga händerna sträcks mot en och ögonen tindrar av kärlek och orden mamamma formas så kan man ju inte vara annat än lycklig och stolt. Tänk att ens vän kommer att få uppleva samma, va fint! Givetvis upplever alla föräldraskapet på olika vis, mer eller mindre härligt, mer eller mindre jobbigt, kaotiskt, omtumlande, chokerande, angst osv osv men jag vill tro att de flesta i något skede känner en brinnande kärlek för det lilla livet.

Bli någons förälder, part II

Fick en kommentar av Irene på min post "bli någons förälder". Hon  lyfter upp skillnaden mellan det afrikanska perspektivet, att få barn, och det europepeiska, att skaffa barn när det passar en. Det är intressant hur vi oftast vill analysera allt, nästan till gränsen av ältande. Vill man ha barn? Nu? Senare? Är man för gammal sen? Tänk om man ångrar sig om man inte bildar familj, kommenterar Ponks. Klarar man av det ekonomiskt då? Hur ändras vardagen, är jag/vi redo för det? Hur blir det med resande? Eventuell karriär? I och för sig är det kanske inte helt dåligt att fundera igenom det hela för det är ju ingen liten livsändring. Men som Irene påpekade så analyserar man inte allt detta lika mycket i alla kulturer. Nu återstår dock den stora frågan, kan man alls få barn?

Det här med att alls kunna få barn, då när man vill få, är något som många av oss reflekterar över, går igenom, lider och kämpar med. Undrar varför det blivit så mycket svårare? För det har det väl blivit? Dock tror jag att folk i dagens läge mer öppet talar om missfall men helt klart är det svårare för många, speciellt i Finland (enligt exempelvis HBL 29.10.2014) att få barn. Är det för att vi ofta väntar och är äldre? Är det för att det finns en massa kemikalier i allt, alla hormoner eller vad beror barnlösheten egentligen på?

Det att välja förbli barnlös är sedan ett helt eget kapitel för sig. Varför skulle man inte få göra det och varför måst man försvara sitt val, speciellt åt sådana som nickar med en självgod min att, jaa, nå men vännen, du hinner nog ändra dig. Och so what, om man ändrar sig. Livet är ju fullt av ändringar och som tur lär sig gamla hundar sitta och folk ändra åsikt. Varför kunde man inte då som människa kunna ändra sig att man sen också vill ha barn trots att man alltid tänkt att man inte ville det. Men vill man inte ha så måste det säkerligen vara skit jobbigt att alltid måsta försvara sig och känna dom där, jaa, du ändrar dig nog tankarna/kommentarerna i nacken.

Jag hade alltid tänkt att jag inte ville gifta mig. Kändes som en onödig grej liksom. Varför inte kunna leva tillsammans utan att underteckna ett papper. Man blir ju inte lyckligare av att staten bekräftar ens förhållande. Trots det sitter jag här idag gift, och inte emot min vilja.