Planerat kejsarsnitt - såhär gick det till

Åkte in till Jorv oäten vid kl.09.30, togs emot, fick sjukhus kläder och en säng i ett rum var det fanns en nybliven mamma.Sen började väntan. Ingen visste exakt när snittet skulle göras. En stund senare fick vi beskedet att det sannolikt blir runt 12.30, ok, bara att get comfortable och ta det lungt. Fick en söt dryck som jag fick dricka, påminde mig lite om sockerbelastningsdrycken fast inte lika illa. Både F och jag fick plats i sängen var vi låg och små babblade de kommande timmarna.

Klockan blev tolv, sedan ett, och ännu inga nyheter. Till slut vid halv tre kom barnmorskan efter oss och jag fick gå ner till operationssalen. F fick ännu i detta skede vänta i rummet. Påvägen till salen berättade hon att operationen egentligen blivit annulerad och uppskjuten med 4 dagar (!). Vilken chock och besvikelse det sku ha varit. När vi väl kom fram möttes jag av c.10 sköterskor, läkare, narkos läkare osv. Var förvånad över hur många människor där var. Mer kom det dessutom. Jag togs hand om och fick mask över ansiktet, dropp i handen och spinalbedövning vilket dock tog en tid eftersom det var en trainee som prövade få in den på rätt ställe i c.20 minuter, vilket inte var värst angenämnt, men till slut stoppade läkaren den rätt. Sedan gick det ganska snabbt. Alla jobbade rutinmässigt och till sist kallades barnmorskan och F på plats. De kom någon enstaka minut innan de gjorde snittet och vår dotter kom ut kl.14.51. Hon skrek genast och fick 9 poäng, inte 10 för hon var lite blå, men 5 minuter senare fick hon 10 poäng. Hon mådde med andra ord bra, vilken lättnad. Vid förra snittet så andades Umi inte och hela operationen gick i en dimma och F fick inte vara med. Nu var jag klar i knoppen, förutom att min puls plötsligt droppa till 40 så de fick kvickt spruta något intravenöst som fick mitt hjärta att bulta helt galet. Jag fick dottern genast på bysten, tills hon och jag fördes till olika håll, hon på check-up och jag till uppvakningssalen. Där fick jag kallt och frös riktigt ordentligt vilket lär vara normalt. De hämtade ett påslakan med ett hål, i vilket en damsugs liknande grej kopplades som blåste varm luft. Ah, va skönt. Efter två timmar fick jag äntligen föras till bäddavdelningen och träffa vår dotter. Hon hade varit sur men blev lugn och rofull när hon fick vara i hykontakt i min famn. Jag kände hur kärleken bubbla, herregud vad hon är fin.

På grund av att jag senast blev så illamående av morfinet så rekommendera skötarna att jag inte sku äta ngt förutom en yoghurt senare på kvällen och försiktigt dricka vatten och lite saft. So be it och bra så för klarade mig undan illamåendet. Nästa morgon steg jag upp och fick bort katetern. 48 timmar senare frågade de mig om jag ville åka hem. Trots att jag mådde bra och man ju egentligen ju gärna är hemma så valde jag att stanna ett dygn till, på grund av smärtan men även för att varje dygn betyder mycket för återhämtningen och jag vet att jag inte kan sitta stilla hemma. Dottern trivdes från första början vid bröstet och jag ammade egentligen hela tiden, vilket ju hjälper mjölkproduktionen att vakna till liv. Sjukhusvistelsen gick bra trots att bebin i samma rum grät första natten igenom så jag sov c.20 min allt som allt, men efter det hade vi rummet för oss själva. På dagarna sov hon sött och på nätterna var hon mer alert och fast i bröstet. Tacka vet jag amningshormoner som får en att orka trots minimal sömn.

Allt som allt en himla fin upplevelse. Operationen gick smidigt, bebin mådde super, min återhämtning har gått jätte bra, amningen funkkar så ja, vad annat kan man säga än, yes, nu är jag då tvåbarnsmamma!

Umi och Xima har haft det super på lande, men ack va skönt att vara återförenade hela gänget! Nu börjar en ny vardag för oss alla.

Hemkomna!

Jätte nyfiken