Värsta tjugo minuterna i mitt liv

Fredagen började fint, ja, skrev ju redan om det, Ava var med barnvakten och jag och Umi var på stranden och hade roligt. De sov en lång tupplur och Umi vaknade med 39,7C, åhå! Tänkte genast på solen, var det för mycket, har han värmeslag? Kändes ju osannolikt, han är van med värme, vi var under 2 timmar på morgonen, han hade hatt osv osv, men han var ju i prima skick på morgonen så inte är han annars sjuk. Anyways, läste nånstans att ifall det är värmeslag så ska man hålla barnen svalt, kalla handdukar, fläkt, osv men följa noga med febern, dvs genast ge febernedsättande. Fel! Där gjorde jag fel. Borde genast ha gett, som jag i vanliga fall sku ha gjort om jag inte nu ska tänkt mig att det handla om ett eventuellt värmeslag. Lätt att vara klok efteråt.

F kom just in från dörren när jag mätt Umis feber. Febern gick lite ner, i ngt skede till 39.1C men tillbaka till 39.7C. Han tittade på ritade, drack vatten, åt lite popcorn och tala med oss. Så han verka ju ändå alright. Han ville gå på pottan. När han satt där kastades kroppen plötsligt bakåt och han börja kramppa frenetiskt. Ögonen snurra bakåt och det kom fragga ut munnen. La honom genast på sidan så att slemmet kom upp men sedan tappade han medvetande. Skrek åt Faycal att ringa ambulans, vilket han gjorde genast. De sa att hålla honom på sidan men eftersom jag läst om värmeslag som kan leda till koma så var jag inte så pigg på att lämna honom där. Har nyligen även läst om feberkrampanfall så visste att det säkert handlar om det men kom inte ihåg vad man egentligen ska/kan göra. Tog honom i armarna, på sidan, och sprang ut på gatan var F var med Ava i väntan på ambulansen. Skrek, bytte position, och vifta så att Umi emellanåt kippa andan och skrek till. Visst inte om jag höll på att förlora honom. Han var så livlös, blek och hängde som en potatissäck.

Det tog 20 minuter för ambulansen att komma. Den värsta tiden i mitt liv. Ringde tre gånger till 112 och skrek att nu fan. Till sist kom den och eftersom F höll honom då så lades Umi och ligga på Fs mage i ambulansen direkt med syremask och i monitor för att kolla att han faktiskt hade en puls. Sen for de iväg. Medan jag rafsade ihop grejor, förstod ju att någon måst bli en natt, fick Ava sitta och äta middag för sig själv, och sedan hoppade vi i bilen och körde iväg. Jag var väldigt fokuserad och lugn, tänkte att det inte hjälper att köra som en huligan, vinna 2 minuter, men riskera att jag och Ava hamnar i en krock. Eller lugn var jag kanske inte, men ändå så att det gick att köra. I ngt skede bubblade det nog upp, att fan, är det mitt fel att jag var med honom på stranden, att nu ligger han i koma och håller på att dö. I samma väva pep Ava till, mamma mamma, så jag fortsatte fokusera.

Väl inne på akuten låg han där, andades, helt borta, men fått tillbaka lite färg.

Fick order att väcka honom emellanåt för att kolla om han svarar. Ganska snabbt kom vi upp till avdelningen, var vi fick vänta på läkare. Jag sa åt F att jag vill bli natten med honom. Eftersom det tog ganska länge för läkaren att komma och klockan redan var mycket, och Ava började bli rastlös åkte de hem. Läkaren kom, var mycket bra och sa också att det är väldigt osannolikt att han reagerat såhär häftigt på solen. Han är van med värme, det var morgon, han hade hatt, att det snarare tyder på virus och att så hög feber helt enkelt utlöst en feberkramp. Varför han har så hög feber och vad för virus visste de inte så olika blodprover togs.

Nu är han fortfarande på sjukhus. F är med honom denna natt. Vi hoppas de får komma hem idag. Fortsättning följer.