Natten gick över alla förväntningar, Umi sov 10 timmar i sträck. I Umis rum finns en extra säng så jag sov där för att kunna hålla koll på hans andning under natten, och så att F sku få sova ut, han spendera ju 3 av de 4 nätterna på sjukhus. Alla sov gott. Han tar duktigt sin medicin men njuter inte farligt av näsutömnings proceduren. Eftersom vi är tvugna att tömma rätt ofta så är det lite som en form av kampsport. Annars så kryper han runt som en vilde och busar så mycket han bara hinner, så verkar ju mycket lovande, hans förbättring. Han är något otroligt hungrig också. Äter ännu mer än tidigare, så det är ju verkligen fantastiskt.
På sjukhuset drabbades han av någon form av separationsångest trots att han inte spenderade en enda minut utan ena av oss. Trots att ena satt i rummet så börja han storskrika om den andra gick ut. Tårarna strittade och man fick verkligen hitta på ordentlig distraktion för att få slut på det. Den sista dagen börja han till och med gråta när hans favorit sköterskor lämnade rummet. Vi undrade om detta skulle fortsätta när vi kom hem men som tur inte. Igår när jag gick ut med hunden så satt Umi i tamburen, jag sa hejdå och stängde dörren och han sa hejjjååå och gick och leka med pappa. Klart det är annat när man är i trygg hemmamiljö. Promenaden var förövrigt så sabla skön. Första gången jag promenenat utan mössa och vantar, detta år. Solen sken i ansiktet och vinden smekte kinderna. Jag gick och gick, kunde nästan inte få nog. Xima verkar mycket nöjd att alla äntligen är hemma och att livet återgått till det vanliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar