Barns olika utvecklingsskeden och takt

En av de grejorna som jag tyckt väldigt mycket om på mina mamma/bebis träffar och på öppna förskolan är att se hur otroligt olika barn i samma ålder utvecklas. Det bästa har varit att föräldrar har jämfört, diskuterat och funderat men i positiv anda, inte alls typ "MITT barn kan redan gå, ååh, kan inte ditt barn krypa", nej inte alls så, utan helt enkelt roligt och intressant att se skillnaderna. På förskolan är där en flicka som började gå vid 9 månader och vad vi föräldrar skratta för hon är så liten och späd så det såg riktigt sjukt ut när hon gick med armarna i luften, som en gibbon apa. Det var inte några steg hon tog utan traska runt från rum till rum. Hon stoltserar också med sin ena tand. Samtidigt finns där ett barn i samma ålder som har munnen full med tänder men som inte alls kryper. Båda mår bra och utvecklas som de ska, men helt i egen takt.

Umi är 11,5 mån och fick i natt sin tredje tand, eller ännu är det ju bara en liten kant som sticker ut. Han är så stolt när man stoppar fingret i munnen och säger åååh har du en ny tand. Han står och går jätte stadigt med hjälp av bord, soffor, ben, skåp osv men vill inte stå om man håller i händerna, då går han genast ner på knäna. Kryper gör han i blixtens hastighet. På babysimmet är han helt tokig. Sätter man honom och sitta på kanten så kastar han sig i, så han dyker riktigt djupt och vill göra det om och om igen. När man håller honom på ytan på mage så viftar han med armarna, rumppan och benen som en vilde så alla andra föräldrar börjar gapskratta.

För några månader sedan på en bebiträff kommer jag ihåg att jag lade märke till att en av bebisarna (en månad yngre än Umi) satt och knappra på en brödkant. I det skedet stoppa Umi allt i munnen förutom mat. Det var nästan absurt. Alltså han åt bra när man mata honom men satt man en bit frukt/bröd framför honom så tog han nog i den men kasta bort den eller lekte med biten. Satt man en plastbit, penna osv så stoppa han den garanterat i munnen. Haha! Just sånhäna små grejor tycker jag är så lustiga och fascinerande. Slött med sådana föräldrar som känner press och stress på grund av i vilken takt deras barn utvecklas. De flesta börjar ju ändå gå, prata och äta själv i något skede.