Natten innan började illa. Ava var plötsligt jätte snorig och Umi började hosta och klaga på ont i halsen. Ingen sov just något alls. Man svor lite smått för sig själv och tänkte typiskt, just innan en lång hemfärd. Distansen är ju inte lång men vi måste checka ut redan kl.10 (oflexibel typ som inte kunde rubbas) och båten far först kl.19.30 och hemma är vi vid kl.22. Så en lång dag att spendera med två hängiga barn när man själv har energinivån på noll. Men då var vi ännu lyckligt ovetande om fortsättningen.
Morgonen gick förvånandsvärt bra, barnen var muntra trots dålig natt och åt bra. Umis hosta sjönk dock ner till lungorna och han börja andas sådär våldsamt med magen. Vi fick ge ventoline med jämna mellanrum. När vi satt oss i bilen hostade han allt mer och mer, samtidigt som han andades med magen och klagade på ont i halsen och ville ha vatten. Vi hann inte köra mer än 10 minuter innan han fick ett sådant hostanfall att han kräktes. Han hosta och spydde i kapp åtminstone 50 gånger under resans färd. Vi bytte kläder på honom tusen gånger. Vi hade ju väldigt liten packning så han fick gå igenom alla smutskläder ett varv till plus Avas kläder. I ett skede när vi stannade på en bensinstation för att städa upp honom hade han Avas pyjamas byxor som är helt för korta + en av hennes ljuröda t-skjortor som kom honom till naveln. Måst nog medge att folk lite kollade på hans klädsel. Ha ha !
Det värsta var nog när han skrek efter vatten på grund av halsont men man visste att ger man så flyger det upp vid nästa hostning. What to do? Nå, vi försökte ge så lite som möjligt, bara fukta halsen men upp kom det ändå. Man trodde han sku hosta upp inälvorna och sönder revbenen. Ush va hemskt.
Ava var snorig men ack så duktig. Hon bara satt och lekte med sina stumppor HELA dagen. Otroligt. På färjan får man inte bli i bilen utan man måst gå upp. Kändes så olockande fast förstås skönt att lämna den otroliga nerspydda aromen vi fått njuta av hela dagen. På färjan finns massa stolar, bord och café. Hostande hade lite lugnat sig så vi tänkte det fanns hopp. Jag börja dock känna mig eländigt förkyld. Näsan rann, halsen var som en kaktus och energin på minus tusen. Umi ville komma i famnen men kaskad spydde ner mig och sig själv en minut senare. Härligt! Jag hade dock varit förutseende så vi hade en påse med smutskläder med så det var bara att klä på honom en nytt varv med Avas gamla kläder. Jag hade som tur en tröja på som jag kunde ta av. Ava börja nu bli rejält trött och ville sova men kunde inte somna i famnen och vi hade glömt bärselen i bilen, så hon gick istället på övervarv.
Vi var helt slut.
Äntligen kom färjan fram, och ja sen sku vi ännu via en veterinär check point, vilket man måst göra när man komma till Malta med hund. Som tur gick det relativt snabbt.
Hemma var vi efter kl.22. Umi kasta sig i sängen och somnade direkt och sov faktiskt hela natten, helt utmattad. Hostade inte en gång! Ava hann dricka en flaska mjölk innan hon slocknade. Jag var så snorig och asigt trött att jag nappa två pandol och kasta mig i sängs kl.23.30. Svårt att somna när det rann något fruktansvärt från näsan. Snarkade som en gammal bulldog och vaknade med en öken i munnen.
Har nog aldrig varit lika skönt att komma hem från en resa som denna gång. Vad än som sker är vi hemma! Barnen mår dessutom bättre idag så det finns hopp. Tänker inte röra mig ur huset idag utan bara vara, fixa smått och gott, och leka med barnen som sover som bäst. F åkte och storhandla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar