Stolt över min syster

Min syster hörde att det kommit två kvotflykting familjer till vår kommun någon månad sedan och att de hade barn så hon ringde runt för att kunna få kontakt med dem så att man kunde träffas, eftersom hon också har barn. Allt ringande gav inga resultat utan de som arbetade med familjerna sade att de nog är upptagna med hälsochecker osv att de återkommer, vilket de aldrig gjorde. Skandal alltså. Nå min syster gav inte upp, för hon blev så irriterad att ingen ringt tillbaka, en månad efter hennes försök. Hon kom förra veckan i kontakt med en kvinna som samlar ihop nödvändigheter till familjerna och tagit itu med det hela på eget initiativ. Måst dock påpekas att många varit jätte givmilda att donera saker vilket ju är guld värt men lika guld värt, eller mera, är ju för flyktingarna att få kontakt med familjer här. Till sist efter flera samtal gick en person med på att visa min syster var de bor, så hon tog sin man och sina två barn och gick och ringde på dörren. Först öppnade de inte, men en stund senare öppnades dörren försiktigt. Eftersom det inte finns några gemensamma språk så är det ju inte så lätt att kommunicera, inte ens via en språkapp på mobiltelefonen, men på något vänster gick det ändå. Min syster ringde även en kvinna som kommit två år sedan från samma land som kan en del finska. Via henne kunde min syster bjuda hem dem till sig nästa lördag på te. Nu vet hon inte om alla kommer, om några kommer, om ingen vågar komma men vi hoppas i alla fall att några av dem skulle komma. Jag har lovat gå med, det är ju lättare desstu fler man är.

Jag är jätte stolt över min syster att hon inte gav upp utan tog mod till sig och gick och ringde på. Klart situation är besvärande för de visste ju inte vad min syster med familj ville och utan att kunna förklara så blir det lätt lite jobbigt, så att säga. Det är ju inte så att bara för att min syster plingade på dörren så öppnar de med öppna armar och stort leende utan ändå med försiktighet kanske blandat med en viss rädsla. Dessa individer har bott på ett flyktingläger i 7 år så jag kan inte ens i min vildaste fantasti tänka mig vad de varit med om. Jag hoppas innerligt att de blir båda väl bemötta och att de kunde komma till ro, utan att måsta konfronteras med rasistiska påhopp.