Vi hade program så in i norden och va kul det var. Började dagen med att storhandla för veckan, vilket sig ju inte är ett super kul program men helt ok, och så va det gjort. Efter att Umi sovit siesta åkte vi in till stan och gick på Refugees Welcome picknicken.
Angående picknicken måst jag säga att jag tycker det var ett fint initiativ att ge lite positiv fiilis mitt i allt det jobbiga. Förstod att flyktingar hade meddelats dagen innan och busstransport organiserats från mottagningsenheterna. Ganska lite kvinnor och barn syntes till men ändå hundratals flyktingar bland tusen (-tals?) picknick deltagare. Vi borde ha lagat massa mat, tagit med en filt och en skylt var det står "kom och ät" men det gjorde vi inte. Det lär ha funnits soppa. Jag hoppas andra var med engagerade än vi så att flyktingarna bjöds på mat. De som jag iakttog gick omkring och log, det måst ha varit skönt att se människor med positiv inställning och få en liten andningspaus. Några följde med Umi när han sprang till höger och vänster, speciellt en man kunde inte släppa blicken, han blev helt rörd. Jag föreställer mig att han kanske har barn i samma ålder, barn som han saknar något otroligt. Vissa har kritiserat picknicken med att vad är det för idé att ordna något så banalt som en picknick medan flyktingarna står och köar vid polisstationerna i timmotal utan vatten och mat i väntan på att bli registrerade. Det ena behöver ju dock inte utesluta det andra. Vad jag menar att är det är ju inte så att om man deltar i picknicken så kan man inte gå till polistationen med mat. En bekant (vill inte nämna namn eftersom det var på hens privata FB sida) skrev så bra på FB, att majoriteten av oss sitter hemma över ett vinglas och ojar oss över flyktingkrisen, samlar kanske några klädesplagg, men vill inte ha "dem" - människorna - problem - för nära. Vi vill inte rubba vår bekvämlighet. Så sant så sant. Nu tycker jag inte heller att alla behöver eller kanske kan vara överallt och göra allt, men ett som är säkert är att alla kan hjälpa på sitt sätt, donera kläder, pengar, tid, husrum osv. Alla har vi olika förutsättningar. Det viktiga är att vi ser, nu menar jag verkligen ser, dessa män, kvinnor och barn som är här nu, och behöver all hjälp och omtanke som de kan få. De är inte massor vi läser i tidningarna om, de är inte statistik, utan de är individer som tagit sig genom europa, upplevt så jädrans mycket elände, och de är här nu. Om vi alla gör något så spelar det en stor roll!
Umi började bli gnällig så vi åkte hem, passade dock bra för Xima sku ändå ut och promenera och Ava var hungrig. Vi var bjudna på fest på kvällen, en vän som F lärt känna via teatergruppen, men vi började tänka att vi nog får skippa det för inte så kul att gå dit med en gnällig Umi, trots att vi tänkt att vi bara stannar en timme eller så. Precis när vi kommit hem ringer min syster och frågar om picknicken. Vi tala ditt o datt och jag sa att de kan använda vår bastutur för vi sku egentligen på fest men pga Umis trötthet så far vi säkert inte men att vi ändå inte orkar gå i bastu. En stund senare ringer hon på nytt. Lämna Umi med oss säger hon! Han älskar att leka med sina kusiner så jaaa, why not. Vi har faktiskt aldrig lämnat honom med dem på kvällen, varför vet jag inte, det har bara aldrig blivit av. Så med buller och bong åkte vi iväg på fest. Vi tänkte att vi bara stannar en stund och kommer innan han ska läggas. Min syster skicka meddelande att hon gärna vill pröva lägga honom att stanna bara längre om vi trivs. Det var roligt på festen så yes! Super god väst Afrikansk mat och människor från alla världens hörn. Ava blev buren och ompysslad av folk från Slovenien, Ryssland, Iran och Botswana. Vår lilla party girl trivdes som fisken i vattnet och var jätte nöjd hela tiden. När happy Birthday sången sjöngs så tystnade jag kvickt för en stor del av människorna sjunger i kör och det lät minsann lite annorlunda än när min familj samlas och sjunger som ett gäng kråkor. Min syster lyckades få Umi att somna, hurraaa, så vi kom hem efter halv elva. Kändes riktigt sent, haha! Det var så kul att träffa en massa nya människor och komma ut från vardagsrulliansen. Eftersom det gick jätte bra med Umi, han hade förståss varit kungen själv som fick allas uppmärksamhet och stornjöt av det, så meddela vi min syster att vi kan ju göra detta på nytt och nästa gång får hon Ava på köpet, haha. Härligt med familj så nära och sånhäna spontana inryck. Vi får njuta nu för sen på Malta har vi ju inte detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar