Bli någons förälder, part III

Fick en fråga av Ponks ifall och hur jag tycker man ändras, sådär i grunden, när man blir förälder. Det har tagit mig några dagar att svara på frågan för har jag riktigt måsta tänka efter. Varför det varit svårt att svara för att jag inte egentligen tycker att jag ändrats så mycket, men det gör man väl ändå, eller gör man?

Pia kommenterade att man ju ändras hela tiden, genom olika livsskeden, människor man träffar osv, att hela föräldra grejen mest handlar om det praktiska. Hon påpekar också att det finns så många olika sätt att bli och känna sig som förälder, och ja det är ju verkligen sant. Det är väldigt individuellt hur man upplever förälderskap. Vissa känner en enorm kärlek vid första ögonkastet, för andra tar det sin tid. Vissa kanske upplever att allt ändrats och att de som person ändrats genom den nya rollen, medan andra inte upplever det så starkt.

Hur tänker jag då? Jag håller med Pia att det mest handlar om det praktiska. Ens vardag ändras ju kraftigt. Man kommer och går inte hur som hellst utan vill man gå nånstans, utan barnet, med den andra föräldern så kräver det barnvaktningen osv. Det var förrästen något som kunde slå mig i början, att hjälp, man är ju helt fast. Det är inte som en hund som man kan lämna ensam hemma i några timmar. Men trots att tanken och känslan slog mig att herregud, så hade jag inte riktigt ett behov att vara utan Umi i början. Dessutom ammade jag fulltid och dethär med att pumppa, frysa ner och ge flaska var inte riktigt min grej och det behövdes inte heller. Jag kunde gå nånstans ett par timmar medan Umi var med sin pappa och komma tillbaka passligt tills nästa måltid. Jag upplevde inte mig fast eller instägd pga av detta. Vissa gör ju det och då är det ju självklart och viktigt att få ta den egna tiden, om möjligt, och bebin kan ju då få flaska eller ersättning under dessa stunder. Alla måst ju känna efter hur det känns bäst för dem. Kanske nämnvärt att både jag och F varit hemma fulltid med Umi vilket givetvis underlättat det praktiska arrangemangen. Sedan första början har jag exempelvis varje dag gått på långa hund promenader ensam, vilket ju inte egentligen är en självklarhet alls för dem som är ensamma hemma med barnet. Men som person upplever jag inte att jag ändrats, fast här vore väl en utomståendes åsikt på plats. När jag funderar på det så kommer jag enbart till slutsatsen att jag har samma åsikter som innan, samma personlighet och samma lust att resa och flytta. Jag känner inte att förälderskapet ändrat på något av dessa eller håller mig/oss tillbaka i våra planer. Klart vi nu har en liten människa att ta i beaktande men det gör jag så gärna. Vi har rest mycket med hunden och då har vi tagit dens behov i beaktande. Vid långa flygresor har vi övernattat på vägen och när vi bilat har vi aldrig kört för långa sträckor och alltid bokat hotell vid stora parker osv. Nu tar vi gärna också Umis behov i beaktande. Jag upplever att varken bebis eller hund behöver styra ens liv, om inte nåndera har special behov som till exempel behöver sjukvård eller dylikt.

Vardagen kan ju vara lite kaotiskt ibland och ens tålamod kan prövas, men ändå upplever jag att the more the merrier. Det här med tålamod fick jag jobba med i de olika Afrikanska länderna vi vistas i. Speciellt i Benin, där jag enbart använde mig av lokal transport dvs mopeder och diverse bilar som fungerar som bush taxin. Kommer ingen bil, eller äter man inte den tiden man blivit bjuden på middag, så är det ju ingen ide att stressa upp sig. Jag tyckte det var skit jobbigt i början, och måste riktigt lära mig att ta stunden som den kommer. När jag blev bättre på det var vardagen också mycket lättare och njutbar. Kanske samma tendenser kan ses i föräldraskapet? Allt går inte alltid som man önskat och planerat och jag tror det hjälper en när man kan ta det hela med lite ro och inte stessa för mycket. Jag säger inte att jag inte skulle ha nätter eller dagar när jag känner mig skit trött och tålamodet prövas, men det att jag ha måsta lära mig jobba med mitt tålamod har verkligen hjälpt mig.

Det finns en stor möjlighet att mina tankar och funderingar ändras i och med att Umi blir äldre men jag ser det endast som något positivt. Härligt att utvecklas och ändra åsikt. Jag är också övertygad att det finns lika många funderingar och åsikter om föräldraskapet som det finns föräldrar, blivande föräldrar och icke föräldrar.