Att bli någons förälder

Att bli någons förälder är ju inte alls en självklarhet. När jag var yngre tänkte jag ungefär i dom banorna att man skaffar familj sen nångång när man studerat, back packat, jobbat och ja, sen nångång i framtiden. Har aldrig varit specielt bebis sjuk, känt den biologiska klockan ticka eller egentligen haft någon relation alls till riktigt små barn. Tiden går, man studerar längre än ett half decenium, reser halva jorden runt, har olika relation i vilka man inte vill bilda familj och har mer eller mindre intressanta jobb. En vacker dag träffar man någon man börjar älskar riktigt sådär på riktigt men lusten att fortsätta resa är större än att bilda familj. Plötsligt börjar det kännas att det ändå kunde vara kul att vara fler och man inser att man inte blir yngre. Sen inser man att det inte sen heller var som man tänkt, att bara skaffa familj när tiden känns mogen. Det dröjer ut på tiden och man börjar fundera på att det finns en möjlighet att man förblir barnlös.  Man blir gravid, får missfall och tänker att det kanske inte är meningen att just jag ska få barn. Man försöker leva på som förrut och inte tänka på det hela för mycket men tanken gnagar i bakhuvudet varje dag, varje timme. Det hjälper inte precis att kollegor och halv bekanta frågar nu som då om vi inte vill ha barn och påpekar att det kanske börjar vara på tiden. Man försöker dessutom kanske dricka lite mindre kaffe, äta lite mera sunt för tänk om man ändå blivit gravid men samtidigt så känns det så lönlöst att man tar en extra drink på krogen för fan anamma det blir ju inte ändå till något. What is the point liksom.

En dag finns det två sträck på stickan och man vet inte rikigt vad man skall tänka. Oh va fint men äh, det går ändå åt skogen, så man glädjs inte fullt ut. Man försöker vara lite nonchalant och igen inte tänka på det hela tiden men tänk om man ändå nu skulle bli någons förälder. Va stort! Man lever på som innan, jobbar och reser, dock utan dom där drinkarna. Äntligen får man det bekräftat att där faktiskt finns någon som har ett hjärtljud och lever. Herregud va skumt, en person växer i ens kropp. Fast det är himla naturligt så känns det ju jätte onaturligt. Sedan kommer dagen man faktiskt börjar känna rörelse, va skönt för då kan man själv följa med på ett annat sätt men samtidigt ack va weird. Man glädjs men tänker ändå på de fruktansvärda öden man hört som bekanta haft, så på något sätt vill man inte jinxa det hela så man säger saker som, nå hittills har ju allt gått bra osv. Folk kommenterar också ditt kommande liv som förälder, ja nu kommer nog allt att förändras och nu skall ni väl sluta resa och bo utomlands, speciellt i Afrika, ja herregud Afrika är ju farligt och har en massa bobbor. Öh jaha, nej det hade vi nog inte tänkt. Kanske inte åka och back packa men nog resa och gärna flytta tillbaka till den Afrikanska kontinenten.

Umi några timmar gammal

Sen kommer dagen då den lilla gör sin entrée. Det går kanske inte helt enligt handboken och det hela slutar i akut kejsarsnitt. Den lilla förs en stund till syremaskinen för att fås igång men uppvisas till dig några minuter senare. Du är så i morfin yran att du nickar och säger jaha, ok, hej. Barnets pappa fick inte följa med till kejsarsnittet och befinner sig i ovisshet. Sedan får han barnet och lämnas ensam med denna men får ingen information om dig. Efter några timmars uppvaknande förs du till rummet var den lilla sätts vid ditt bröst. Magen är ännu rund och goer så tanken slås att är det faktiskt typen som varit där inne eller finns där ännu någon. Samtidigt som du försöker amma så spyr du av morfinet och har båda händerna i dripp pga mycket höga infektionsvärden. Lycka.

En överväldigande lust att skydda den lilla infinner sig och du tycker den lilla är så attans fin, men känslan av att just du är mamma har inte ännu etablerat sig. Alltså vänta nu, har du verkligen lyckats producera och få ut ett barn? En ny fungerande människa. Du märker att allt bara går naturligt och på något underligt sätt vet vad du skall göra med den lilla. Klart du sitter en hel del framför datorn och googlar hit och dit, En del åsikter är riktigt idiotiska medan andra intressanta att läsa. Den lilla växer och börjar reagera på vad du gör. Du märker att du inte mera är rädd att gå på cafén och göra diverse saker för herregud tänk om han vaknar, sådär som du kunde känna de första veckorna utanför hemmet. Du reser en hel med den nya människan och inser att det fungerar hur bra som helst.

Plötsligt sitter du här, 7 mån senare, och tittar på den lilla människan krypa och tjuta av glädje när han ser dig. Du känner så mycket kärlek för den lilla och är så innerligt tacksam att just du får vara mamma till denna lilla busungen.